I love you

kap.49

*Katrines perspektiv*
jag hör röster, eller en röst. Jag tror det är Theodor som pratar. Ja, definitivt Theo. Han pratar om en tjej, som han tycker om. Ja hör bara vissa ord, och helt plötsligt så blir allting ljust. Starka ljuslågor, nästan som blixtar kommer och blir starkare och starkare. Känslan känns lite som deja vu,
helt plötsligt ser jag en läkare som kollar på mig, vet ej vem det är, och en två andra människor, en man i 25 årsåldern och en liten kille på kanske fem år.

-hej Katrine, hur känns det?
-Eh bra, vad har hänt? och vem är ni? Frågar jag och pekar på mannen med barne.
-Katrine, detta är din man, Erik och detta är din son, Theodor.
-Va? Jag har inte ens gått ut skolan, jag har ingen man, inget barn heller, jag vill ha min mamma och pappa.
Barnet kollar på mig, och börjar gråta.
-Mamma sluta lek, de är inte kul längre.
-Förlåt, ni måste ha blandat ihop mig med någon annan, jag är sexton, jag tror jag skulle komma ihåg o jag har ett barn, och en man.
Den okända manen kollar på doktorn,och sedan på mig.
-Doktorn, vad har hänt? Varför?

-Detta kan hända efter traumatiserade händelser, men det försvinner oftast efter en till tre dagar. Men tills dess, försök att ta det lugnt, kanske visa lite bilder från förr. Vi meddelar när vi vet mer.
Doktorn går,och jag är i ett okänt rum med två främlingar.
-Så du kommer inte ihåg någonting? Inget alls?
-nej, jag vet vem jag är, Katrine Johansson, men inget mer, tyvärr.
Mannen började att Fippla med sin telefon, och så visade han mig ett foto.
-Detta var när vi gifte oss, i somras. Vi gifte oss i grekland, här är stället. Detta är vår son, Theodor. Han är fyra år, och så har vi precis fått en dotter, Astrid. Vi får inte hålla henne än, hon har några få skador, men det är på bättringsvägen.
Jag kollar på bilderna på "våra barn". Dom är söta, och jag ser lite likhet mellan Theodor och Erik.
-Jag vill sova, kan vi fortsätta imon.
-Okej, men vi sover här i rummet bredvid. Så du vet.
Jag nickade och la mig. Allt händer så fort, jag var bara ett litet barn.

*Författarens ord*
Jahapp, ett till kapitel. Förlåt för att jag inte skrivit så mycket, men jag har inte hunnit.
Tack till alla som läser, älskar er❤️
Glöm inte att rösta, kommentera följa och tipsa så hörs vi. Puss och heeeeeeej