Dance for you [o.e]

Kapitel fem

- Ariana's perspektiv -

Jag ser killens blonda kalufs försvinna bort i samma riktning han kom från och när han rundar hörnet återvänder jag in till mitt tillfälliga rum. Det är långt ifrån glamoröst men det duger gott och väl. I samma stund som jag gjort det bekvämt för mig i en av de slitna fåtöljerna hör jag Fredos bekanta röst.

"Vem var killen du nyss pratade med?" Nyfikenheten i hans röst går inte att missa och jag rycker lätt på axlarna.

"Jag vet inte, antar att han jobbar här eller nått" svarar jag enkelt och rättar till den höga tofsen på mitt huvud.

"Ari, du är världens sämsta lögnare" skrattar Fredo och jag drar lite på smilbanden mot honom.

"Åh, om du bara visste" tänker jag för mig själv.

Lyckligtvis lämnar han det samtalsämnet och tar istället fram sin MacBook och slår sig ned i fåtöljen bredvid mig. Fredo, eller Alfredo som han egentligen heter, är en av alla personer som kommer hänga med mig på min turné. Hans uppgift är att sköta delar av det tekniska arbetet. Vi blev introducerade för varandra strax efter att Scooter signade mig och idag står vi varandra nära som kompisar.

"Har du någon favorit bland dansarna än så länge?" Frågar han plötsligt utan att släppa skärmen med blicken.

"Några stycken, men det är svårt för alla är jätteduktiga" säger jag och han nickar instämmande.

"Jag håller med, om jag ska vara ärlig är deras talanger över mina förväntningar." Med de orden sagda försvinner Fredo återigen in i datavärlden så jag sträcker mig efter min mobil på bordet för att underhålla mig på egen hand. Dessvärre hinner jag bara slå in min fyrasiffriga kod innan jag hör Scooter's röst ute i korridoren:

"2 minuter kvar, kom igen nu går vi!"

Som den boss han är så lyssnar alla på honom utan att komma med invändningar och snart är vi allihopa på väg nedför den smala spiraltrappan.

- Oscar's perspektiv -

När jag återvänder till samlingsrummet utanför danssalen är den i ett helt annat skick än vad jag lämnade den i. Folk trängs framför den lilla anslagstavlan och någonstans bland alla förväntansfulla ansikten lyckas jag skymta Felix.

"Oscar!!! Vi gick vidare!" Felix ord får nästan mitt hjärta att hoppa ur bröstkorgen och jag omfamnar honom broderligt osäker på hur jag ska reagera. Jag kramar om många andra som lyckats ta sig vidare, men jag kan inte undgå att titta på de personer som sitter hopsjunkna i små grupper på olika ställen i rummet. En del stirrar tomt framför sig, andra torkar snabbt bort de envisa tårarna som rinner nedför deras kinder för att ingen ska hinna upptäcka det. För man vill inte visa sig svag, även fast det här kan handla om en dröm som funnits sedan länge tillbaka. Jag kan bara föreställa mig den enorma besvikelsen hos dom just nu och en stor del empati värker i bröstet på mig. För jag vet att det där kunde lika gärna ha varit jag.

"Fem, sex, sju, ått!"

Våra kroppar rör sig synkat i takt till musiken och den starka basen slår som hjärtslag inuti min bröstkorg.
James har lärt oss ännu en koreografi och även denna gång är det en av Arianas egna låtar.

"Ariana, kommer du hit är du snäll" säger James när musiken har tystnat och jag passar på att dricka lite vatten. "Nu vill jag att ni låtsas att vi står inne i en fullsatt arena och Ariana ska framföra låten. Spegeln är publiken och golvet är scenen. Ariana kommer att dansa lite tillsammans med er men även gå runt på scenen och mima med till låten. Okej?"

Vi alla nickar och jag tar ett djupt andetag för att lugna mina nerver innan musiken drar igång. Jag försöker använda så mycket energi jag kan i varje danssteg för jag vet att varenda sak som sker från och med nu kan komma att vara avgörande för om jag går vidare eller inte.
Ariana låtsas hålla i en mikrofon med hjälp av sin hand och rör sig i takt till musiken genom rummet. Det är tydligt att hon övat mycket på scenspråk och att hon kan sin sak.

Det är inte förrän jag genom spegeln på väggen märker att hon kommer allt närmre min del av salen som jag återkommer till verkligheten, förut har jag befunnit mig i min egna värld där bara dansen existerat. Men hon drar tillbaka mig till ytan, hur konstigt det än låter. Jag möter hennes blick genom spegeln när hon står vänd med ryggen mot oss dansare och det känns som en evighet innan jag äntligen lyckas slita bort blicken från hennes.

"Kom igen Oscar, skärp dig" tänker jag irriterat för mig själv och biter mig frustrerat i läppen. Hur lyckas hon få hela omvärlden att stanna upp bara genom en blick, när vi inte ens känner varandra?

≫

Jag sitter på en obekväm plaststol och bläddrar genom mitt instagramflöde när jag hör Felix namn ropas upp av en kille med keps och en lista i sin hand. Jag flyttar min blick till höger där Felix sitter och ger honom en klapp på axeln innan han reser sig för att gå in i danssalen.

Den slutliga delen i antagningen har påbörjats: det självständiga dansnumret. Man får välja ut en egen låt och skapa en koreografi till den som man sedan visar upp för juryn och enligt mig själv är detta den viktigaste delen i hela antagningen.

Jag har övat dag ut och dag in på mitt nummer under en lång tid och den sitter så pass bra att jag skulle kunna dansa den i sömnen. Men trots det behöver det inte betyda att jag kommer gå vidare, min magkänsla säger nämligen att det är flera olika saker som kommer spela in i juryns bedömning och inte bara på hur bra man övat in sin dans. Det handlar om kreativitet, scenspråk, känsla och mycket annat. Jag bestämmer mig för att försöka tänka på något annat, att sitta och grubbla över detta kommer inte leda till något positivt. Allt jag kan göra är mitt bästa.

Jag väcks ur mina tankar när den svarta dörren slås upp och Felix kommer ut till oss andra igen, med svetten rinnandes nedför pannan och rosiga kinder. Jag ska precis fråga honom hur det gick men blir avbruten av kepskillen.

"Nästa, Oscar Enestad."