Dance for you [o.e]

Kapitel tjugo

- Ariana's perspektiv -

Jag rusar bort från Oscar, lämnar honom bakom mig utan att egentligen veta vart jag ska. Jag kände mig ju trygg hos honom, enda tills han sabbade allt. Det var precis vad han gjorde. Genom att säga att jag är en världsstjärna. Folk förstår förmodligen inte varför jag tar illa vid mig när någon säger så, de ser det säkert som något positivt. Vem vill inte vara en kändis? Men det är inte det som är grejen. Att jag är känd, en världsstjärna som Oscar själv sa, definierar inte mig som person. Det säger ingenting om vem jag egentligen är. Att bli utnyttjad för mitt kändisskap har jag varit med om flera gånger och det är något jag är trött på. Allt jag vill ha är någonting äkta, någon som ser mig och inte allt runtomkring.

Diskret smiter jag in på närmsta lediga toalett och låser innan jag sätter mig på toalettlocket. Ansiktet begraver jag i händerna och en ljudlig suck lämnar mina läppar. Jag kan inte låta bli att undra vad klockan är och om folk letar efter mig. De måste de göra, jag känner på mig att det är dags att gå upp på scenen snart.
Jag blir sittandes ett tag, hur länge vet jag inte. När jag tillslut reser mig och tittar i den smutsiga spegeln känner jag besvikelsen skölja över mig. Besvikelsen över hur misslyckad jag ser ut, över det faktum att allt är förstört. Mina salta tårar har gjort att mina mascaraprydda fransar klumpat ihop sig och mina kinder är svarta från allt smink jag en gång hade runt ögonen.

Frustrerat river jag tag i papper som jag blöter under kranen innan jag börjar torka bort det värsta. Efter lite fixande ser jag skaplig ut, men inser att jag kommer behöva gå och sminka om mig.
Försiktigt låser jag upp dörren och försöker skymma mitt ansikte med håret samtidigt som jag går mot rummet jag vet är Alfredos.

"Ariana vad gör du här...?" Frågar Alfredo när jag kommer in i hans rum men stannar upp när han möter min blick. Jag säger ingenting utan sätter mig bara ner i den minimala soffan.

"Du måste hjälpa mig" säger jag och han stänger dörren om oss. "Jag bråkade med Sean."

"Ariana..." Börjar Fredo.

"Det är okej, verkligen. Jag har inte tid att tänka på det just nu. Det står tusentals människor ute i arenan och väntar på mig, jag kan inte svika dem. Kan du hjälpa mig att komma i ordning? Utan att någon får reda på vad som har hänt?"

≫

Väskorna är packade och på plats i de stora turnébussarna, det är dags att åka. Vi kliver ombord och jag ser att Oscar kliver på en annan buss än vad jag gör vilket ger mig blandade känslor. I slutändan kan jag ändå inte låta bli att tänka att det är mitt eget fel om han nu slutar prata med mig.

James går bakom mig och pratar om något han anser roligt men jag måste erkänna att jag inte lyssnar speciellt noga. Istället hummar jag med på sina ställen och låter honom sköta snacket. Tankarna inne i mitt huvud uppehåller mig helt och jag känner redan tinningarna värka. Det kommer med största sannolikhet bli en jobbig bussresa.

- Oscar's perspektiv -

Jag följer efter Ryan in i bussen och vi hittar våra små sängar. Trots att sängen är otroligt liten och dessutom rätt obekväm så lägger jag mig tacksamt i den, min kropp är helt tom på energi. Jag sneglar över till Ryans säng och märker att han redan somnat. Synen får mig att skratta lite lätt innan jag plockar upp mobilen för att föreviga stunden. Plötsligt vibrerar min mobil till och ett sms från mamma tar plats på skärmen.

"Har du ringt Felix?"

Fan. Hur kunde jag glömma min bästa vän. Det dåliga samvetet sköljer över mig och jag tittar på den digitala klockan på mobilen. Jag skulle kunna ringa nu. Snabbt letar jag upp hans nummer och lägger mobilen mot örat. Det hinner gå säkert tio signaler och jag ska precis lägga på när jag hör Felix röst i andra änden.

"Hallå?"

"Felix? Hej... Det är Oscar"

"Jag vet, jag såg det på nummerpresentatören." Felix röst är kylig och jag paniken griper tag i mig inombords. Är han sur på mig för att jag inte hört av mig?"

"Åh.. Så, hur mår du? Hur är det hemma?"

"Inget speciellt, allt är väl som vanligt."

"Okej.."

"Hur är det dig då?"

Jag vill så gärna berätta allt för Felix, om hur fantastiskt det är att leva tillsammans med människor som brinner för samma sak som jag själv gör. Där det enda som betyder något är dans och musik. Jag vill berätta för honom om Ariana, Ryan och alla andra här. Jag vill försöka förklara för honom hur det känns att stå på scen och uppträda för flera tusen människor varje kväll. Men någonstans inom mig säger något mig att det kanske är fel tillfälle för allt det där.

"Det är bra, lite trött just nu dock. Vi är i bussen nu, ska åka vidare till nästa ställe."

"Okej. Du, jag måste dra nu." I bakgrunden hör jag några killar prata med Felix och jag känner igen en röst speciellt mycket.

"Var det där Teo Ström?" Frågar jag. Teo, ett riktigt rikemansbarn om jag får säga det själv, har jag och Felix aldrig gillat. Han är trubbel, det vet vi båda två. Tack vare alla pengar hans pappa har så kommer han in på alla Stockholms mest exklusiva klubbar där han ständigt skapar bråk. Jag har även hört rykten om att han håller på med droger, något som inte skulle förvåna mig.

"Ja, det var det."

"Felix, du vet att han är trubbel. Sen när började du umgås med honom?"

"Sen du åkte härifrån, Oscar. Jag måste gå, hejdå."