Dance for you [o.e]

Kapitel sexton

- Ariana's perspektiv -

När jag kliver av scenen känner hjärtat pumpa i hela kroppen och fötterna värker av de höga stilettklackarna jag trippat runt i hela uppträdandet. Mitt leende är omöjligt att kontrollera och jag kan knappt stå stilla. Jag har saknat att stå på scen och framträda något enormt och konserten var helt perfekt.

Jag tar emot kramar och positiva kommentarer från alla backstage och jag känner mig så otroligt tacksam. Dock befinner jag mig fortfarande så pass mycket i min egna bubbla att jag inte håller koll på vilka personerna är. I ett försök att smälta konserten kollar jag mig runt i rummet på alla glada människor som varit uppe på scenen med mig och skymtar Oscar och hans kompis bland dansarna. De står och pratar vilt med några andra, förmodligen om uppträdandet. Oscar ler med hela sitt ansikte och ögonen glittrar av lycka. Han har ett sådant leende som smittar av sig och även fast jag redan ler så känner jag hur jag ler mer på grund av honom. Det är en konstig känsla som är ovan för mig.

≫

"Ari, här. Snälla kan vi ta ett foto?"

"Vi älskar dig Ariana!!"

"Ariana, här borta!"

Mina trötta ögon försöker vänja sig vid kamerablixtrarna som framträder ur mörkret lite emellanåt samtidigt som jag går fram och tillbaka längs det höga stängslet. Jag har som tradition att träffa lite fans efter konserterna, dessvärre önskar jag att jag kunde få träffa dem allihopa i lugn och ro istället för i en sådan här hysteri.

"Snälla, putta inte varandra! Jag vill inte att ni ska bli skadade" säger jag i lugn men glad ton. När jag är runt mina fans brukar jag försöka framstå som godhjärtad och ödmjuk, oavsett hur jag mår innerst inne. Vissa fans får bara en chans att träffa mig, jag vill inte att en tillfällig humörsvacka ska förstöra hela deras upplevelse.

Jag står där ute i mörkret och tar kort, håller händerna och pratar tills Scooter kommer och säger till att det är dags att gå in, och då står jag kvar en liten stund till. Tillslut är det dock dags att ge sig av, det förstår vi allihopa. Efter att ha vinkat hejdå återvänder jag in i arenans bakre del, där det för bara några timmar sedan var full rulle. Lamporna i taket inne i arenan lyser starkt mot mina trötta ögon och det finns fortfarande några städare kvar som sopar upp allt konfetti från marken. Jag låter Scooter leda mig till min privata loge och jag får informationen om att vi strax ska till vårt hotell och vila upp oss inför morgondagen, vi spelar på samma arena imorgon igen.

Jag sätter mig i stolen framför ett bord med en stor spegel och tar upp min mobil ur väskan. Om det är något jag älskar så är det att gå igenom Twitter och Instagram efter mina framträdanden. Alla mina fans är så söta och jag önskar att jag kunde få lära känna dem allihopa, de känns som kompisar mer än fans.

"Ariana?"

I dörröppningen står Oscar iklädd en vit T-shirt och svarta jeans istället för scenkläderna jag senast såg honom i.

"Hej" säger jag och lägger undan mobilen för att lägga allt mitt fokus på honom.

"Jag ville bara berömma dig för uppträdandet, du var helt fantastiskt" säger han och ett genuint leende tar plats på hans läppar som, såklart, direkt smittar av sig.

"Du var inte så dålig själv måste jag påpeka" säger jag och han tar sig själv friheten att sätta sig i den svarta soffan i rummet.

"Verkligen?" Säger han och möter min blick och jag nickar.

"Du är en riktigt bra dansare, Oscar. Jag hoppas att du vet det" säger jag och känner hur jag verkligen menar varenda ord jag säger.

"Tack. Du vet, det syntes verkligen att du njöt av att vara på scenen. Du såg verkligen lycklig ut."

"Det var jag. Det finns inget jag älskar mer än att sjunga och jag tror att du kan säga samma sak om dansen."

"Vi har alla något som vi värdesätter mer än något annat i världen."

Jag nickar och det blir tyst mellan oss. Inte en stel tystnad, det är en avslappnad och bekväm tystnad. Den varar dock inte längre än några sekunder innan Ryan kikar in i rummet.

"Oscar, vi ska dra. Kom nu" säger han och tittar sedan på mig. "Åh, avbröt jag något här?"

"Nej, det är lugnt. Jag kommer" svarar Oscar och Ryan försvinner iväg.

"Vi syns" säger Oscar och reser sig ur soffan.

"Det gör vi" svarar jag och snart är även han utom synhåll.