Dance for you [o.e]

Kapitel nio

- Ariana's perspektiv -

Med min soya latte i ena handen och min iPhone i den andra går jag självsäkert nedför den breda trottoaren i West Hollywood. Det är tidig förmiddag och restaurangerna längs gatan håller på att öppna för att göra sig redo inför den kommande lunchrusningen. På trottoaren syns redan några morgonpigga personer som antingen är ute och joggar eller uträttar ärenden, precis som jag.

Ljudet från när stilettklackarna kommer i kontakt med betongen får folk att vända sig om, och jag ser bakom mina stora Prada solglasögon hur de synar mig uppifrån och ner, något som inte längre stör mig. I början av min karriär kunde jag bli osäker i publika miljöer just för att folk började känna igen mig och därför stirrade en hel del. Då började jag fundera på om jag såg konstig ut, men nu vet jag att folk inte tittar på mig med en nedvärderande syn utan snarare motsatsen.

Människor som inte känner mig personligen skulle nog uppfatta mig som divig, men det kanske också är den bilden som jag väljer att ge dem. Hellre det än sårbar och naiv, det misstaget har jag redan gjort alltför många gånger.

Imorgon drar repetitionerna inför turnén igång och då kommer också alla dansare hit till LA. Om jag ska vara ärlig ser jag fram emot denna turnén väldigt mycket, det känns som att den kommer bli annorlunda, bättre på alla nivåer. Speciellt eftersom vi denna gång beslutat oss om att lägga extra krut på att få tag i de allra bästa dansarna. Jag tror att det kommer ge hela konserten en bättre helhet och på så vis bli en ännu större upplevelse, både för oss på scenen men framför allt för publiken.

- Oscar's perspektiv -

En lättad suck lämnar pappas läppar när han äntligen lagt mina resväskor på plats i bagaget och smällt igen bakluckan. Jag hade försökt att förklara för honom att jag nog var så pass gammal att jag kunde packa in mina väskor i bilen själv, men han hade insisterat på att hjälpa mig så tillslut lät jag honom sköta det jobbet.

Jag tittar ner längs gatan som är kantad av parkerade bilar i alla möjliga olika färger och modeller, men som ändå känns bekanta. Mina lungor fylls med den ännu lite krispiga morgonluften och jag inser att det här är bland de sista gångerna jag andas in Stockholmsluft på ett helt år, med undantag för när turnén kommer till just Stockholm i början av februari.

"Jaha, har du med dig allt nu då? Du glömde väl inte passet nu? Har du lämnat lägenhetsnycklarna till den där killen?" Mamma hasplar ur sig frågorna på löpande band och det märks på långa vägar hur bekymrad hon är. Så är det alltid när vi ska ut och resa eller när jag ska göra något utan dem, jag minns bara hur det var när jag skulle flytta hemifrån.

Mamma är en sådan person som alltid måste ha kontroll över läget. Jag börjar fundera på om hon kommer klara sig det kommande året när hon inte kan finnas till hands vid min sida hela tiden, jag antar att jag helt enkelt får lita på att pappa tar hand om henne.

På vägen mot Arlanda blickar jag ut genom bilfönstret, på de gamla men så vackra husen längs Strandvägen, jag skymtar slottet och Gröna Lund och bara njuter av Stockholm stad. Det är staden som jag växt upp i, men nu är det dags för nya äventyr.

≫

Ett hejdå, massor av tårar från mammas sida, en bagageinlämning och säkerhetskontroll senare känner jag äntligen att jag kan slappna av. Mina fötter travar runt på taxfreen en stund men helst av allt vill jag vara flera tusen meter uppe i luften redan nu. Tyvärr verkar tiden krypa sig fram i minimal takt och jag blir snabbt rastlös. Mina ögon tar sikte på en tom bänk vid det stora fönstren som vetter ut mot landningsbanan som jag går mot. En kort stund efter att jag satt mig känner jag hur min mobil vibrerar och på skärmen läser jag till min förvåning 'Felix'.

"Hej Felix" säger jag glatt men lite överraskat.

"Hej, är du på Arlanda?" Felix röst är en aning stressad och jag kan höra folks röster i bakgrunden.

"Ja, det är boarding om tjugo minuter" svarar jag och betraktar alla människor som strosar runt på flygplatsen.

"Shit" muttrar Felix och jag ska precis fråga vad som händer men jag hinner bli avbruten av att han fortsätter. "Vart exakt är du?" Frågar han och jag rynkar frågande på ögonbrynen.

"Uhm... Jag sitter vid Joe and the juice, varför frågar du? Vad händer?" Jag skrattar lite när jag frågar.

"Bara stanna där du är" säger Felix och i nästa stund piper det i telefonen, han har lagt på.

Klockan tickar och det är fem minuter kvar till boarding när jag ser en röd igenkänd keps som skyndar genom folkmassan. Den kommer allt närmre och när jag möter Felix blick vinkar jag lätt mot honom vilket får honom att skina upp i ett varmt leende, ett typiskt Felix Sandman leende.

"Vad gör du här?" Skrattar jag när han kommer fram till mig och ger mig en snabb kram.

"Asså, jag hade ju tänkt att följa med dig till flygplatsen i lugn och ro, få säga hejdå ordentligt och så, men gissa då vem som lyckas försova sig?!" Felix skrattar åt sin egen klantighet och jag stämmer snabbt in med mitt klingande skratt.

"Tja, oavsett det faktum att du lyckades försova dig så är jag glad att du är här" säger jag uppriktigt och Felix nickar instämmande.

"Jag... Jag vill önska dig lycka till. Du bör veta att om det är någon jag verkligen tror kommer fixa det här så är det du. Vi har dansat tillsammans i nästan hela våra liv och jag har alltid vetat att du skulle gå långt. Jag är stolt över dig brorsan, visa dom nu vad du går för, okej?" Felix ord gör mig lycklig i hela kroppen, för jag vet att han är uppriktig mot mig.

"Det ska jag" svarar jag honom.

"Resenärer till Los Angeles 11.15 hänvisas nu vänligen till boarding" en kvinnlig röst ekar i högtalarna och det är min signal, det är dags att åka.

"Det är mitt plan" förklarar jag och Felix nickar innan han öppnar munnen igen för att avsluta vår konversation.

"Jag kommer sakna dig Oscar. Jag vill höra allt när du kommer hem!"

"Det kan du lita på" säger jag och ler. Vi kramas igen och säger sedan hejdå, men inte ett ledsamt hejdå. Vi skiljs åt med varsitt leende på läpparna och Felix är precis på väg från platsen när en sak slår mig och jag ropar på honom.

"Felix!" Han reagerar på sitt namn och vänder sig om mot mig.

"Hur kom du ens innanför säkerhetskontrollen?" Frågar jag av ren nyfikenhet. Felix skrattar lite innan han svarar.

"Jag köpte en sista minuten till Göteborg, men jag vill inte ens åka till Göteborg. Jag ville bara säga hejdå till dig"

Med de orden sagda försvinner Felix in i folkmassan av människor som precis som jag ska lämna landet. Jag vänder mig mot flygvärdinnan och visar mitt pass samt boarding card och försvinner sedan in i den lilla tunneln som ska ta mig till flygplanets entré, eller kanske snarare entrén till mitt nya liv.