Dance for you [o.e]

Kapitel åtta

- Felix's perspektiv -

Bildörren på passagerarsidan av bilen slås igen efter att Oscar och jag sagt hejdå. Vi hade bestämt att pratas vid imorgon när vi båda var piggare. Jag trycker ner gaspedalen för att skynda från platsen innan Oscar hinner fram till ytterdörren av den stora villan. Att ha en trevlig pratstund med Oscars föräldrar är inget jag vanligtvis har något emot, men för tillfället känner jag mig inte på det mest optimala humöret för det.

Bilresan hem till Oscars föräldrar var tyst, bortsett från radion som pladdrade på om både det ena och det andra. Varför de flesta radiokanaler innehåller 70 procent onödigt prat och bara 30 procent musik har jag aldrig förstått mig på. Jag antar att vi båda skulle kunna skylla tystnaden på utmattningen som kom ifatt oss när vi äntligen fick sätta oss ner och slappna av, men samtidigt vet vi båda om att vi för tillfället sitter i en jobbig situation.

Jag och Oscar har nämligen alltid strävat mot våra dansdrömmar tillsammans, ända sedan vi var små och uppträdde inför publik för första gången. Vi har alltid varit sida vid sida, oskiljaktiga. Såklart var den här turnén inget undantag. Att det nu ska komma att brytas känns så ovant att det är svårt att förstå.
Jag klandrar inte Oscar för att han vill åka iväg på detta trots att jag inte kom med. Jag hade förmodligen gjort detsamma. Man kommer alltid till punkter i livet där man tvingas prioritera vad som är viktigast för en och jag vill inte vara personen som står i vägen för Oscars drömmar, även fast det är mina drömmar också.

När jag låser upp lägenhetsdörren och kliver in i den minimala hallen märker jag till min besvikelse att lägenheten är tyst och nedsläckt. Jag hade hoppats på att Vendela skulle vara här när jag kom hem, men jag antar att hon fått ändrade planer. Det finns ingen jag hellre skulle vilja umgås med just nu, hon är den som förstår mig fullständigt oavsett vilken situation det handlar om och hon har alltid stöttat mig. Jag behöver inte låtsas vara någon annan när jag är med henne, behöver inte spela tuff eller stark när jag kanske egentligen är rädd och svag.

I mina yngre dagar var jag inte relationstypen, eftersom jag tidigt märkte att min charm gick hem hos de flesta tjejer så blev det min grej. Jag ansåg aldrig mig själv som en player, men vad andra tänkte om mig vet jag inte och det bryr jag mig inte heller om för den delen.

Saker blev annorlunda när jag träffade Vendela, även fast det tog ett tag innan jag insåg hur jäkla bra hon är. Jag kan uppriktigt säga att jag var ett svin mot henne i början och jag förstår inte hur hon kunde stanna kvar hos mig, mitt dåvarande jag var inte värd henne. Jag antar att det var precis vad hon senare insåg, för hon ägnade mig inte en enda blick på flera månader. Det var då jag insåg hur mycket hon betyder för mig och hur otroligt själviskt jag betett mig.

Efter mycket kämpande blev vi tillslut tillsammans, en sen tisdagskväll i slutet av maj. Vi hade varit inne i stan och promenerade hem från bussen till mitt hus, hand i hand, när vi helt enkelt hade gjort det klart att vi verkligen var tillsammans, på riktigt.

Det är när jag sparkar av mig mina skitiga Converse som jag lägger märke till de svarta ballerinaskorna som står prydligt i skostället, på samma ställe som de alltid gör. Synen får mig att le för mig själv. Jag smyger in till sovrummet där jag antar att Vendela befinner sig och när jag öppnar sovrumsdörren på glänt syns en gestalt liggandes på den högra delen av sängen. Det enda som hörs är hennes lugna andetag och det ger en lugnande effekt på mig också. Precis vad jag behöver efter den här dagen.

Jag klär av mig mina jeans och drar den enkla T-shirten över huvudet med försiktighet, rädd för att väcka henne. Det svala täcket lyfter jag undan och lägger mig ned i sängen, bara för att sedan få vira mina armar runt Vendelas midja och dra henne närmre mig och på så sätt radera allt avstånd mellan våra kroppar. Jag flätar in mina fingrar i hennes och kramar dem. Hon rycker till lite lätt och hennes gröna ögon kisar mot mina genom mörkret. Ett milt leende formas på hennes läppar innan hon sluter sina ögon igen och lämnar en fjäderlätt puss på min hand. Sekunden senare slumrar hon in igen och snart gör jag likaså.

---------

Tråkigt mellankapitel I know, men snart händer det grejer heheh