Dance for you [o.e]

Kapitel tretton

Dagar blev veckor som flög förbi snabbare än jag någonsin förut varit med om, detta mycket tack vare de fullspäckade dagarna med träning. Jag hade inte ens tid över att ha hemlängtan, bara några korta samtal och Facebookmeddelanden hem till Sverige hade hunnits med.

Jag vaknar på morgonen av det första av mina 15 ställda alarm på mobilen, ifall att jag skulle somna om. 15 alarm kanske verkar extremt, men detta är  inte en bra dag att försova sig på. Datumet är den 29 oktober, närmre bestämt avresedagen på Arianas turné. Drömmen jag haft i så många år, att få stå på en stor scen tillhörande en världsartist och dansa i världens största arenor, kommer faktiskt att slå in. Hard work pays of, som man brukar säga.

Väskan står redan packad och klar och mina kläder hänger prydligt upphängda över den ena köksstolen. Jag vandrar in till badrummet där jag slår på kranen vid handfatet på den kallaste temperaturen. Mina kupade händer fångar upp vattnet för att sedan skölja ansiktet i hopp om att det ska väcka liv i mina sömniga ögon.

≫

Med passet och boardingkortet i ena handen och mitt handbagage i andra köar jag och de andra till säkerhetskontrollen. Flygplatsen som jag för bara några veckor sedan befann mig på är hyfsat tom på folk eftersom det är mitt i natten. Dessutom befinner vi oss på ett eget område av flygplatsen, för att undvika för mycket uppmärksamhet och störande moment. Vid ingången hade det ändå väntat en hel del paparazzis, jag undrar hur de kan veta exakt var Ariana befinner sig. Trots omständigheterna hade Ari ändå behandlat situationen bra, något jag förundrar då jag själv skulle bli tokig av alla människor runtomkring.

Vi kliver ombord på planet som ska ta oss till Florida där vår turné startar, närmre bestämt Miami. Efter USA turnén är det dags för Europa, något jag personligen ser fram emot väldigt mycket eftersom det innefattar Stockholm. Förhoppningsvis kommer jag att få se Sverige från ett annat perspektiv än vad jag annars är van vid och jag hoppas verkligen att jag kan visa Ryan och Alyssa min fina hemstad som jag är så stolt över.

- Ariana's perspektiv -

När jag var yngre var jag flygrädd och satt därför och håll min mamma hårt i handen varje gång jag kände hur planet lyfte från marken. Första gången grät jag till och med, men så småningom lärde jag mig att tränga undan tårarna då jag kände mig töntig. Med handen på hjärtat kan jag erkänna att lite av den rädslan sitter i än idag, men det skulle jag aldrig erkänna för någon, dessutom har jag lärt mig att behärska den.

Jag pluggar in mina iPhonehörlurar i öronen så snart som planet befinner sig i luften och stänger mina ögon. Den bekväma förstaklasstolen får mig att slumra till ett tag, något jag är otroligt tacksam över då jag inte fick en minuts sömn innan det var dags att åka till flygplatsen.

Jag vaknar en stund senare av att en dålig låt spelas från min mobil vilket gör mig aningen irriterad, men istället för att byta låt och somnar om drar jag istället av mig lurarna helt. Planet är knäpptyst och det är nedsläckt i större delen av flygplanet, med undantag för några små ljusslingor i taket. Jag antar att majoriteten av människorna på planet sover, speciellt här i första klass med tanke på att stolarna här mer liknar små sängar.

Ett svagt klick hörs när jag knäpper upp mitt flygplansbälte och sedan reser jag mig så smidigt som möjligt ur stolen. Mina sneakersprydda fötter går längre fram i planet mot toaletten som till min lättnad är ledig. Jag kliver in i det minimala utrymmet som skulle kunna göra vem som helst klaustrofobisk för att snabbt göra mina behov. Därefter slänger jag en blick i spegeln för att betrakta min spegelbild innan jag åter öppnar dörren. När jag rundar hörnet ut ur flygplanskabinen mot min plats igen stöter jag ihop med någon vilket gör mig minst sagt överraskad.

"Wow, förlåt, jag s-" killen avbryter sig när han möter min förvånade blick och då känner jag direkt igen honom. Parkour killen, även killen jag råkade stöta ihop med i Stockholm på dansuttagningen.

"Det är ingen fara" viskar jag och ler lite åt honom innan jag fortsätter viska, nu med en mer skämtsam ton. "Tycker inte du att vi borde sluta stöta ihop såhär? När du är på väg till toaletten?"

Trots mörkret ser jag hur killens ansikte flammar upp i en rosaröd färg men han skrattar ändå till lite, vilket gör att små rynkor bildas vid hans ögon på ett gulligt sätt.

"Jo, det är ju en ganska pinsam situation" viskar han tillbaka och det är inte förrän nu som jag inser hur nära vi står varandra. Om jag bara lutade mig fram lite skulle min kropp nudda hans. Men trots att våra kroppar inte nuddar vid varandra så känner jag ändå värmen från honom. "Oscar förresten."

Oscar sträcker fram sin högra hand lite mot mig som jag snabbt skakar lätt.

"Vi syns, Oscar" säger jag och börjar gå mot min plats. "Och nästa gång är det förhoppningsvis vid något annat ställe än vid toaletterna."

-----------------

Att det kan ske så mysiga möten vid toaletten på ett flygplan minsann ;););)