Dance for you [o.e]

Kapitel sju

Jag trodde aldrig att hon skulle läsa upp mitt namn. Vid stunden Ariana förflyttade blicken ner mot listan började jag tveka på mig själv då jag insåg vilket tufft motstånd jag hade mot mig. Men jag antar att de största ödena i våra liv kommer oväntade och överväldigar oss, som när man stiger upp på morgonen och sömnen fortsätter att envist klänga fast vid en fram tills den stunden duschens iskalla strålar träffar huden. Vi kan inte förbereda oss på de oväntade sakerna som sker i våra liv och det är nog det som gör det så speciellt. Att aldrig kunna förutse vad som ska komma att ske i nästa sekund, det är ett mysterium som vi får leva med i hela våra liv.

Men på något underligt vis så gör hon det. Hennes mjuka men exalterade röst säger mitt namn, vilket orsakar ett virrvarr av känslor inombords, kanske ren eufori, som snabbt speglas utåt också.

Mitt enorma leende tonas dock snabbt ut och fjärilarna i magen dör när Ariana tystnar och tittar upp från sin lista, för Felix namn lämnas osagt från hennes sida. Vilket bara betyder en sak: att jag gick vidare, men inte min bästa vän.

Den plötsliga chocken som tar plats inom mig vet jag inte hur jag ska hantera. Det är svårt att tolka Felix ansiktsuttryck, det är än känslokallt men jag urskiljer en stor besvikelse i hans ögon, långt under den nonchalanta ytan som han gör allt för att upprätthålla. Efter att ha känt Felix i nästan hela mitt 20 åriga liv så vet jag hur han funkar både utan och innan. Han hatar att misslyckas, men vill inte heller visa sig sårbar inför andra människor. Envis är en underdrift.

Det faktum att jag är besviken över att min bästa vän inte gått vidare istället för att glädjas för min egen del tyder nog på hur nära jag och Felix står varandra. Han måste ha känt sig iakttagen av mina ögon fyllda av empati, för han vänder blicken mot mig innan hans läppar bildar ett tafatt leende. Min mun förblir stängd i brist på ord som skulle kunna kännas naturliga i ett sådant här läge, och istället omfamnar jag honom tyst.

"Felix, jag är så ledsen" andas jag och han lossar greppet om mig. Det råder tystnad ett bra tag innan Felix äntligen säger något.

"Det är en del av uttagningen, man får vara beredd på även det värsta."

Han suckar tungt och jag förvånas över att han ännu inte haft sönder något för att göra sig av med besvikelsen som måste trycka på hans bröstkorg just nu.

Efter ett x antal gratulerande gester i form av kramar, klappar på axeln och tummar upp så slår jag och Felix upp portarna ut till Stockholms livade gator. Faktiskt, så är det mer rörelse utanför uttagningsstudion än vad det förmodligen är i hela Stockholm just nu. Det måste ha spridit sig att Ariana är på plats i Sverige, för bakom det uppsatta kravallstaketet står massor av människor med sikte på mig och Felix. De hade säkert förhoppningar om att det skulle vara Ariana själv, för man ser besvikelsen i deras blickar när det bara är vi, två helt vanliga grabbar.

Men vad dessa människor inte vet är att jag klarade det, jag ska åka med på turnén. Jag har lust att skrika det rakt ut på trappan där jag står, bara för att få se alla fansens förvånade blickar och övriga reaktioner. Även fast lusten är stor så gör jag det inte, det känns inte schysst mot Felix. Istället vandrar vi vidare mot Felix bil som står parkerad på en parkering ett par hundra meter bort.

Solens strålar har för länge sedan försvunnit ur sikte och det är nästan helt mörkt ute, med undantag för alla de gatulampor som finns utsatta i hela Stockholms innerstad. En plötslig huvudvärk attackerar mig utan förvarning, men det är inte så konstigt. Det har varit en otroligt lång och känsloladdad dag och jag har knappt ätit någonting. Jag rycks ur mina tankar när min mobil plingar till i byxfickan och jag halar snabbt upp den i handen. Mina ögon läser snabbt igenom det korta meddelandet från mamma.

"Har du något emot att släppa av mig hemma hos mamma och pappa? De ville tydligen bjuda mig på middag." Frågar jag Felix och han svarar bara med ett enkelt okej.

≫

"Hur gick det?" Är den första frågan som jag får ställd till mig när jag kliver in genom dörren hemma i mitt barndomshem. Både mamma och pappa möter mig i hallen och jag kan nästan känna deras nyfikna blickar borra sig innanför huden på mig när jag trampar av mig skorna. När jag lyfter min blick från golvet och möter mammas snälla ögon kan jag inte hålla tillbaka min lycka längre utan mitt ansikte spricker upp i ett enda stort leende.

"Jag-jag kom med."

Meningen hinner knappt avslutas innan både mamma och pappa brister ut i jubel och de båda kramar mig och från köket hör jag mormors gälla röst.

"Vad är det som händer? Vad har jag missat?"

"Oscar klarade dansuttagningen! Han ska ut på världsturné!!" Mamma skriker för att överrösta den gamla sommarplågan som spelas på radion och för att mormor ska höra, trots sin dåliga hörsel. Inte ens jag förstår mig på orden som mamma säger och det blir ett himla ståhej i hela huset, med de stackars hundarna som förtvivlat skäller eftersom de inte förstår någonting av vad som försiggår.

Pappa börjar rota i kylskåpet efter öl för 'nu ska det minsann firas' hade han sagt. Mitt i allt skär äggklockans gälla ljud genom luften som signalerar att maten är klar. Detta får mamma att avbryta allt hon håller på med och istället rusar hon bort till ugnen med grytlapparna i högsta hugg. Och mitt i denna röra sitter jag, fortfarande med ett leende på läpparna.