Dagen efter (07:45)
Alex sitter i bilen påväg till jobbet. Tusen tankar snurrar i huvudet men hon gör sitt bästa för att fokusera på vägen. Inatt kunde hon äntligen sova ostört för första gången på länge, så gott som iallafall. Hon känner tacksamhet till Josef som fick henne att äta och dricka ordentligt igår. Men samtidigt skäms hon, att han ska behöva ta hand om sin chef så. Otroligt oprofessionellt.
När hon kliver in på avdelningen ser hon att bara Josef är där hittills, såklart.
"Godmorgon Josef." Säger hon snabbt och går direkt till sitt kontor.
"Godmorgon Alex." Svarar han med samma tonläge och hon skrattar till lite. Sedan hör hon hur han reser sig och närmar sig hennes kontor samtidigt som hon hänger av sig.
"Sovit nåt?" Frågar han och lutar sig mot dörrkarmen. Hon vänder sig om och ser på honom med höjda ögonbryn.
"Jag klarar mig Josef, tack." Säger hon bara och sätter sig ner. Han skakar på huvudet.
"Jag märker det." Mumlar han och sätter sig.
"Var det nåt mer eller?" Frågar hon och spänner blicken i honom. Han ler lite.
"Vad är det du döljer?" Frågar han högt och flinar. Hon skakar på huvudet.
"Var det polis du var eller?" Frågar hon ironiskt och himlar med ögonen.
"Okej okej!" Säger han tillslut och reser sig trött.
"Vänta!" Säger hon precis innan han hinner gå ut.
"Ja?" Svarar han frågande och vänder sig igen. Hon tvekar lite.
"Ehm...tack." Får hon ur sig och harklar sig lite. Hon gör allt för att inte låta känslig. Han ler nöjt mot henne.
"Det var så lite." Svarar han bara och vänder sig igen. Han skulle bara veta.
Trotts att hon ätit och sovit så är det ändå svårt att koncentrera sig. Det är så mycket känslor hela tiden. Att Josef var med henne igår kväll betydde så mycket. Dom var kvar länge och pratade, skrattade. Hon var liksom glad. Det fick henne att känna sig mindre ensam, en stund iallafall. Ända tills hon kom hem och det bara var hon och hennes egna tankar kvar.
Några timmar senare (17:38)
Arbetsdagen har rullat på, extremt långsamt men ändå. Alex och Josef är ensamma kvar, idag igen. Borde hon kanske gå ut till honom? Innan hon hinner fundera över det kliver han in till henne.
"Läget?" Frågar han och hon skrattar snabbt till lite åt hans ordval. 'Läget?' Som en tonåring.
"Bra, själv?" Frågar hon och lutar sig bakåt.
"Bara bra." Svarar han långsamt och nickar lite. Hon ser in i hans ögon, det är som att något i henne pirrar till. Hon trycker snabbt undan känslan och släpper ögonkontakten.
"Vad tänker du på?" Frågar han med ett flin, som om han kunde läsa av hennes tankar.
"Vad är det du är så nyfiken på?" Frågar hon. Han suckar och sätter sig ner mitt emot henne.
"Du ska ju alltid vara så mystisk." Försöker han och ler mot henne.
"Ska du säga?" Slänger Alex ur sig och skrattar lite.
"Vadå? Vad är det med mig nu då?" Frågar han nyfiket och höjer ögonbrynen.
"Vad tänker du på?" Frågar hon med samma tonläge som han gjort innan. Han skakar på huvudet.
"Har du ätit nåt?" Frågar han istället för att svara på hennes fråga, eller så var det kanske det han gjorde?
"Jag kan väl bjuda dig på middag?" Föreslår han plötsligt innan hon ens hinner svara. En värme sprids inom henne, men samtidigt blir hon tveksam. Hon vet ju att Josef ville kyssa henne den där kvällen när hon var hemma hos honom. Men det var ju längesen, han har nog släppt det nu. Hon kan verkligen inte trassla in sig i något nytt. Allt hon vill är att vara professionell och bra på sitt jobb.
Snabbt inser hon att hon inte har svarat på frågan än, bara suttit och funderat.
"Okej." Säger hon svagt och ler, trotts att en stor del av hennes hjärna lutar åt att hon skulle ha tackat nej. Josef ler lite lättad ut.
"När är du klar?" Frågar han och sträcker på sig.
"Nu"
Utanför polishuset
Eftersom att det börjar bli höst ute så är det redan mörkt och kallt. Josef och Alex går tillsammans från polishuset nära varandra, för nära?
"Vart vill du äta?" Frågar han och ser på henne. Hon rycker bara på axlarna och möter hans blick.
"Då får du inte klaga." Mumlar han och hon skrattar. Sedan lägger han en hand på hennes rygg så att hon ska hänga med när dom svänger vänster. Det är någonting med den handplaceringen som får det att pirra till i hennes kropp igen, det får hennes hjärta att slå lite hårdare. Varför?
Dom kliver tillsammans in på restaurangen som Josef valt att gå till. Snabbt får dom hjälp av en servitris som ger dom ett litet bord för två. Där beställer dom mat och varsin dricka. När servitrisen är borta igen märker Alex hur Josef söker hennes blick. Hon möter den snabbt. Han harklar sig lite som att han är påväg att säga något.
"Alex?" Säger han svagt, det är någonting med tonläget som gör henne lite nervös. Hon ser frågande in i hans isblå ögon.
"Du vet att du kan prata med mig om det är nåt. Som din vän alltså, inte bara som min chef." Förklarar han försiktigt och hon kan inte låta bli att höja ena mungipan lite. Hon uppskattar verkligen den här sidan hos honom.
Josef vet inte vad han ska säga för att få henne att förstå att hon inte är ensam. Han vet ju att hon inte har så många att prata med men han vill verkligen inte att hon ska må dåligt. Han bryr sig ju verkligen om henne, borde han berätta det?
"Jag bryr mig ju om dig." Får han svagt ur sig. Alex ser nästan chockad ut och nickar bara långsamt. Samtidigt är det någonting i hennes blick som gör att hon ser tveksam ut. Är det något hon vill säga?
"Tack." Säger hon bara svagt. Så svagt att han knappt hör det men han ser på hennes läppar att det är det hon säger. Han märker att hon faktiskt menar det.
