Måndag, Alex lägenhet (06:15)
Josef och Alex har precis vaknat och bara hunnit säga godmorgon till varandra när hon märker att något är fel.
"Hur är det med dig?" Frågar hon och tar hans hand, den är varm.
"Jag känner mig lite trött bara." Svarar han kort. Hon rynkar ögonbrynen och sätter sig lite upp. Sedan lägger hon andra handen på hans rygg.
"Du har ju feber!" Utbrister hon besvärat. Han hostar till och skakar på huvudet.
"Nej det är lugnt." Försöker han men hon lyssnar inte ens.
"Du stannar här idag!" Säger hon istället bestämt.
Alex låter inte Josef säga emot utan går ensam upp och gör i ordning sig för jobbet. När hon är klar tar hon en bricka i köket och ställer allt han kan behöva under dagen på den. Halstabletter, Alvedon, näsdukar, nässpray och ett stort glas vatten. Sedan tar hon brickan och går in till Josef igen.
"Är det något mer du behöver?" Frågar hon och ställer ner den på nattduksbordet.
"Tack, nej det här är jättebra. Du hade inte behövt..." Börjar han men och nickar bara avbrytande.
"Jaja, jag försöker smita hem en stund på lunchen och kolla till dig. Vila nu!" Säger hon bara och pussar honom mjukt i pannan.
"Ring om det är något." Lägger hon till innan hon går.
"Tack!" Ropar han efter henne.
När Alex sätter sig i bilen ringer hennes mobil direkt, Josef. Hon ler lite och svarar med bilens högtalare samtidigt som hon kör iväg.
"Hej." Svarar hon mjukt.
"Hej." Säger han tillbaka. Hon ler för sig själv.
"Du sa att jag skulle ringa om det var något." Påminner han snabbt.
"Det stämmer." Håller hon med.
"Jag saknar dig." Viskar han och hon skrattar till.
"Det är gulligt." Säger hon i skrattet.
"Men plikten kallar tyvärr." Lägger hon till. Han suckar på andra sidan luren.
"Det här är jättetråkigt Alex!" Klagar han. Hon flinar för sig själv, hon förstod att han skulle säga det.
"Ja, det brukar väl vara så." Svarar hon bara kyligt.
"Men om du somnar om nu så är jag snart hemma igen." Lägger hon till, aningen mjukare i tonen.
"Okej. Hejdå." Säger han långdraget.
"Hejdå Josef." Svarar hon.
"Puss." Säger han då. Hon blir lite ställd. Det brukar dom verkligen inte säga.
"Puss." Får hon tillslut stelt fram och lägger på.
Josef ler för sig själv när han lägger ner mobilen. Han förstår såklart att det gjorde henne lite obekväm, det var därför han sa så. Taskigt kanske? Men ganska kul. Han suckar tungt och tar en Alvedon. Längtar redan till lunch.
En timme senare
Alex har jobbat på ett tag och alla andra i gruppen, förutom Josef då, är på plats. Hon reser sig för att hämta kaffe och kolla till dom andra. Hon hinner inte säga något innan Oskar harklar sig.
"Vart är Josef nånstans?" Frågar han och sveper med blicken runt sig. Hans fråga får även Jenny och Ayda att lyfta huvudena.
"Han är sjuk tyvärr." Förklarar hon kort.
"Tråkigt."
"Mm." Mumlar hon lite stelt.
"Hur är det med er då?" Lägger hon snabbt till.
"Bra." Svarar dom nästan samtidigt.
"Ja, man vill ju inte låta egoistisk men det är ju nästan lite långtråkigt utan utredning." Säger Jenny och skrattar till lite. Alla nickar instämmande.
"Ja, tyvärr så är det ju så." Svarar Alex och går iväg mot köket.
"Någon mer som ska ha kaffe?" Ropar hon och vänder sig.
"Nej tack." Svarar alla.
Fyra timmar senare (12:30)
Alex reser sig återigen med den här gången för att åka hem och ge Josef lunch. Hon tar sin väska och kappa och går ut mot dom andra. Snabbt kikar hon in mot Martin som sitter med telefonen mot örat.
"Jag ska sticka iväg på ett lunchmöte, är väl tillbaka om någon timme kanske. Ni kan ju säga det till Martin om han undrar sen." Berättar hon för dom andra som nickar.
"Yes." Svarar Ayda och Alex går.
När hon sätter sig i bilen funderar hon på vad han kan vilja ha för lunch. Borde hon köpa någon sallad eller sushi? Han kanske hellre vill ha hamburgare eller pizza? Hon vet verkligen inte. Hon börjar köra iväg och ringer Josef på bilens högtalare så länge.
"Hallå." Svarar han trött. Hon ler medlidande trotts att han inte kan se henne.
"Hej, hur mår du?" Frågar hon och stannar för ett rödljus. Han tar ett högt andetag.
"Helt okej." Svarar han lugnt.
"Lite ärlighet skulle uppskattas." Ber hon och hör hur han flämtar till.
"Okej, det är väl sådär." Medger han.
"Stackare." Suckar hon och kör igen när ljuset är grönt.
"Vad vill du ha till lunch då?" Frågar Alex efter några sekunders tystnad.
"Dig." Svarar han snabbt. Hon skrattar.
"Usch tyst!" Ber hon honom. Han skrattar till.
"Säg något nu istället. Vad som helst." Försöker hon.
"Hmm...det spelar ingen roll." Svarar han långdraget.
"Lätt ordnat." Flämtar hon.
"Kanske hamburgare om du kan?" Frågar han försiktigt. Hon visste att han skulle säga något tillslut.
"Fixar. Ses snart!" Avslutar hon.
"Puss." Envisas han igen men med en betydligt mer ironisk ton den här gången. Hon skrattar bara och lägger på.
Tjugo minuter senare
Alex öppnar ytterdörren med en McDonalds-påse i handen och kliver in.
"Hallå i sjukstugan!" Ropar hon skämtsamt och tar av sina ytterkläder. När hon kliver in möter hon snabbt Josef. Han ser helt nedgången ut.
"Du ser hemsk ut." Slänger hon ur sig.
"Detsamma." Svarar han kort och flinar. Hon suckar och går med maten mot bordet.
"Hungrig?" Frågar hon och han nickar smått och sätter sig vid bordet.
En kvart senare
Både Josef och Alex åt upp sin mat snabbt. Hon ser hur han verkligen gör allt för att försöka hålla sig pigg och uppe.
"Du får gå och lägga dig igen. Jag måste ändå tillbaka." Säger hon och tittar snabbt på sin klocka.
"Kan du inte följa med mig en stund först?" Ber han henne mjukt. Hon nickar leende.
"Kom då." Säger hon och reser sig.
Dom går tillsammans in i sovrummet och Josef lägger sig i sängen. Alex sätter sig på sängkanten vid honom och börjar klia hans arm.
"Jag får inte smitta dig nu." Viskar han trött.
"Om du skulle göra det är det redan försent." Svarar hon lugnt och han sväljer. Hon tycker verkligen synd om honom. Det är jobbigt att se honom så. Hon sitter kvar länge och kliar hans arm och nacke. Tillslut verkar han ha somnat, men hon fortsätter en stund ändå. Men efter ett tag måste hon verkligen tillbaka till jobbet. Då pussar hon honom i pannan och smyger ut.
