Tre dagar senare (15:15)
Alex sitter vid sitt skrivbord och jobbar så gott hon kan. Dom senaste tre dagarna har beckgruppen jobbat på intensivt med en utredning. Nu väntar hon bara på rapporterna som ska in någon gång under dagen, det känns inte som någon vits att stressa med det. Hon och Josef har inte pratat om deras kyss sedan det hände. Allt med utredningen blev så mycket. Dom har knappt hunnit prata alls, förutom jobbrelaterat då. Men dom skulle nog behöva göra det för hon märker att stämningen är lite spänd. En slags osäkerhet hänger mellan dom i luften. Hon tar upp mobilen. Börjar skriva ihop ett meddelande men suddar ut. Det är bättre att prata med honom. Hon skriver *Vi behöver prata, stannar du kvar efter jobbet?* Skickat. Hon hinner inte oroa sig över hans svar så länge för hon ser direkt hur han börjar skriva. *Okej.* Svarar han kort.
Två timmar senare
Alex reser sig ur stolen och går ut till dom andra.
"Hur går det för er? Alla klara?" Frågar hon snabbt.
"Ja." Svarar alla nästan i kör.
"Bra, då tycker jag att ni går hem och vilar nu. Dom senaste dagarna har varit långa för oss allihop." Säger hon och ler lite mjukt. Dom tar sina saker men hon märker att Josef dröjer sig kvar, som bestämt.
"Hejdå!" Säger Oskar, Jenny och Ayda nästan samtidigt. Alex nickar.
"Hejdå!"
Josef och Alex står tysta och bara tittar på varandra tills dom hör att hissdörrarna stängs.
"Hej." Börjar Josef och hon flinar smått.
"Hej. Hur är det?" Frågar hon och sätter sig på Josefs skrivbord. Han sätter sig på sin stol igen.
"Bra, själv?" Frågar han tillbaka. Hon nickar bara utan att säga något. Istället suckar hon tungt.
"Jag vill verkligen vara din vän Josef. Det går liksom inte att göra något annat. Du och jag liksom..." Börjar hon men hittar inte riktigt orden.
"Jag vet." Säger han förstående och lägger en hand på hennes lår.
Allt gulligt, omtänksamt och snällt Josef gör får allt att kännas ännu jobbigare. Hon önskar nästan att han kunde vara lite jobbig. Att hon bara kunde få störa sig lite på honom. Då skulle det vara så mycket enklare att släppa honom. Men tyvärr är han helt perfekt. Hon nickar svagt och reser sig från bordet. Hans hand glider av hennes lår och han reser sig också så att han står mitt emot henne. Dom står nära varandra. Farligt nära. Deras blickar möts, ögonkontakten är djup. Alex tittar ner, tar upp handen och sätter den på kanten till Josefs tröja. Hon pillar lite med den och ser upp i hans ögon igen. Deras huvuden kommer sakta närmare varandra.
"Vi kan verkligen inte. Det var en gång, inte igen." Viskar Alex och han nickar försiktigt.
"Inte igen." Upprepar han och hon släpper hans tröja med ett leende.
"Vi ses imorgon då!" Säger hon och vänder sig.
"Vi gör väl det." Mumlar han bara efter henne. Hon går in till sitt kontor och tar ett djupt andetag. Försöka smälta allt och få ner pulsen som höjdes lite. Hon har aldrig känt så mycket för en person förut. Hon tar sin kappa, sätter på sig den och tar väskan.
"Alex!" Hör hon då Josef ropa. Hon blir lite orolig.
"Kan du hjälpa mig?" Ropar han vidare och hon sätter ner väskan på skrivbordet och går ut till honom. Han står med handen mot näsan och har blod ner på tröjan.
Alex ser chockat på Josef. Han ler lite stelt.
"Kan du hämta papper?" Frågar han försiktigt.
"Men gud! Vad gjorde du?" Frågar hon.
"Det är bara näsblod." Lugnar han henne och hon går mot toaletten. Snabbt är hon tillbaka med lite papper i ena handen. Hon tar bort hans händer och trycker pappret mot hans näsa. Pappret blir snabbt rött.
"Vänta, kan du hålla här?" Frågar hon och han tar tag i pappret. Hon skyndar in på sitt kontor och han står oförstående kvar.
Alex öppnar upp väskan på skrivbordet och börjar leta runt. Visst borde hon väl ha med sig..? Hon letar stressat mellan alla möjliga grejer. Varför har hon ens alla dom här sakerna i sin väska? Olika laddare, papper och pennor som hon aldrig behövt använda. Tillslut får hon upp den lilla svarta necessären hon letade efter. Där i har hon allt hon eller någon annan någonsin skulle kunna tänkas behöva. Om hon har någonting som kan hjälpa Josef nu så ligger det i den necessären. Bingo. Snabbt kommer hon ut från kontoret igen, men det här gången med en tampong i handen. Han ser helt förvirrad ut.
Alex tar bort plasten runt tampongen, lägger ner den på hans skrivbord och tar Josefs hand så att han ska ta bort den från sin näsa. Hon stoppar snabbt tampongen i näsborren han blöder ifrån. Han ser oförstående på henne.
"Vad gör du?" Frågar han och skrattar till.
"Försöker stoppa blodet." Svarar hon och himlar med ögonen som att det vore en självklarhet. Sedan tar hon tag i hans arm och drar med honom in till toaletten. Hon sätter på vattnet.
"Tvätta av händerna..." Mumlar hon och tar lite vatten på ett papper att torka av runt hans näsa med. Hon duttar försiktigt bort blodet så bra hon kan. Under tiden kollar hon upp i Josefs ögon. Hon står så nära att hon kan känna hans andetag mot sin hud.
"Du skulle blivit sjuksköterska." Säger han plötsligt. Hon skrattar till och slänger pappret.
"Jag ska fundera på det." Svarar hon bara.
Tio minuter senare
Josefs näsa har äntligen slutat blöda. Alex drar försiktigt bort tampongen och slänger den i papperskorgen vid toaletten med lite papper runt sig.
"Tack för hjälpen." Säger Josef och flinar mot henne.
"Varsågod, underskatta aldrig mina knep." Säger hon nöjt och blinkar lite med ena ögat.
"Nej, jag ska tänka på det." Svarar han och så går dom tillbaka mot hans skrivbord.
"Kanske borde kasta den här, det skulle nog se lite konstigt ut imorgon annars." Säger han och tar upp plasten hon lämnade där innan. Hon skrattar och nickar.
"Ska vi ta sällskap ner?" Föreslår hon.
"Absolut."
