Några timmar senare
Alex åkte tillbaka till jobbet en stund men är nu hemma igen. Hon kliver in i längenheten.
"Hallå?" Ropar hon glatt. Men hon får inget svar. Då stannar hon upp och hör att duschen är på. Hon andas ut lite och stänger ytterdörren. Hon blev faktiskt orolig att han åkt hem till sig. När hon tagit av sig ytterkläderna öppnas badrumsdörren och hon går dit för att möta Josef.
"Äntligen hemma." Säger han med ett leende och stannar upp framför henne. Det pirrar i henne och hon kan inte slita blicken från hans blöta kropp. Han har bara handduken runt höfterna.
"Hur är det med dig?" Frågar hon och lägger huvudet på sned.
"Bättre, men jag tror mest att det är all alvedon som håller mig uppe." Svarar han, hon nickar.
Josef vänder sig och går in mot sovrummet. Alex står kvar och tar ett djupt andetag.
"Är du hungrig?" Ropar hon.
"Nej det är lugnt." Svarar han snabbt och kommer ut igen påklädd mot henne. Hon ser in i hans ögon och går fram mot honom, sträcker ut sina armar. Han drar in henne i sin famn och dom kramar om varandra. Hon vänder upp ansiktet mot honom.
"Inte nu, jag kommer smitta dig." Säger han när han förstår vad hon vill.
"Du har rätt." Viskar hon och släpper honom långsamt.
"Vi sätter oss i soffan."
"Vill du att jag åker hem till mig?" Frågar Josef när dom satt sig. Hon ser förvånat på honom.
"Verkligen inte." Svarar hon snabbt. Han nickar.
"Hur har du haft det idag då?" Frågar Alex då, förmodligen för att börja prata om något annat.
"Tråkigt. Saknat dig såklart." Svarar han flörtigt.
"Ja det kan jag tänka mig." Svarar hon kyligt. Han flämtar till lite.
"Kan du inte försöka låta lite mindre kall när jag är sjuk iallafall?" Frågar han skämtsamt och lägger en hand på hennes lår. Hon vänder blicken mot honom.
"Jag ber om ursäkt sötaste du." Svarar hon och himlar med ögonen. Han kan inte hålla sig för skratt.
"Ja, det där lät ju iallafall inte påtvingat!"
Några timmar senare (22:15)
"Ska vi lägga oss?" Frågar Alex Josef som ligger i hennes knä i soffan. Han sätter sig.
"Ja, det börjar väl bli dags." Svarar han och dom går tillsammans in i badrummet.
"Du? Jag tror att jag kan jobba imorgon." Säger Josef och tar sin tandborste. Hon trycker ut lite tandkräm på den och flämtar till.
"Det tror jag verkligen inte." Svarar hon och lägger även tandkräm på sin tandborste.
"Kom igen Alex! Jag mår ju bra nu! Jag har inte tagit Alvedon på hur länge som helst." Försöker han. Dom sköljer av sina tandborstar och börjar borsta sina tänder. Hon ser på honom i spegeln.
"Kanske i övermorgon. Men bara om du mår bra imorgon! Jag har svårt att tro att en förkylning går över på en dag." Mumlar hon med tandborsten i munnen. Han himlar med ögonen.
När dom är klara i badrummet lägger dom sig i sängen. Alex stirrar upp i taket.
"Vad tänker du på?" Frågar Josef. Då är det som att hon väcks ur sina tankar och vänder istället blicken mot honom.
"Inget, godnatt." Viskar hon bara och släcker lampan. Han släcker på sin sida också.
"Sov gott." Svarar han.
Två dagar senare (06:15)
Gårdagen var väldigt lik dagen innan. Alex var på jobbet, lyckades smita hem på lunchen och Josef var hemma. Trotts att han verkligen inte ville. Han är ändå tacksam att hon bryr sig om honom. Men nu mår han faktiskt bra igen.
"Godmorgon." Viskar han till Alex som precis öppnat sina ögon.
"Godmorgon." Viskar hon tillbaka och ler smått.
"Du är taggad på jobb?" Konstaterar hon lite frågande och gäspar. Han nickar.
"Gud ja, jag var ju frisk redan igår!" Övertygar han henne. Hon nickar trött.
"Jag vet, det var faktiskt en snabb förkylning." Svarar hon och sätter sig upp i sängen.
Polishuset (07:23)
Josef och Alex kliver ur bilen utanför polishuset. Dom går tillsammans in under tystnad. Alex är helt inne i sina tankar. Det är så mycket som snurrat i hennes huvud på sistone. När dom kliver ur hissen på avdelningen minns hon knappt att dom gick i den. Dom går fram mot skrivborden och ser att Oskar och Jenny är där.
"Godmorgon!" Säger alla tre samtidigt, alla utom hon. Hon harklar sig.
"Godmorgon, ja." Säger hon svagt efter. Då tar Josef tag i hennes arm och drar med henne in till hennes kontor. Hon förstår ingenting men sätter sig på skrivbordet där han ber henne. Han stänger dörren och ser henne i ögonen.
"Är det något eller?" Frågar Josef.
"Va?" Säger Alex frågande och ser in i hans ögon.
"Du verkar så...tankspridd." Förklarar han.
"Ja, förlåt. Mycket som snurrar bara." Ursäktar hon och reser sig för att hänga av sin kappa.
"Du kan ju släppa ut tankarna, det är lite vad jag är till för. Eller?" Försöker han. Hon nickar.
"Ja, men det är verkligen lugnt. Tack ändå." Säger hon kramar om honom snabbt innan han går ut. Hon är faktiskt tacksam.
Alex sätter sig tungt i kontorsstolen. Det är just sånt här som oroar henne. Ibland blir hon så här, går in i sig själv liksom. När flera känslor sköljer över henne stänger hon liksom av för omvärlden. Det är det hon är rädd att Josef inte ska förstå, att han ska tycka att det är jobbigt. Det är sånt hon har försökt förklara när han bara har svarat att "det går bra" eller "jag vill ha dig oavsett". Hon tror liksom inte att han förstår riktigt vad det han säger betyder. Hon vill såklart vara med honom men nu känns det så tveksamt. Han går så fort fram, hon vill inte dras in för mycket om det inte håller. Hur hemskt det än är.
