19 September (04:12)
Hon vaknar med ett ryck. Svetten rinner som en kall stråle längst ryggraden och halsen känns torr. Hon gör allt för att få kontroll över sin andning och inte få panik. Som hon lärt sig, andas i en fyrkant. Det är inte så lätt som man tror. Hon sätter handen tryggt mot hjärtat i ett försök att minska smärtan. Allt hon vill är att bilderna i huvudet ska försvinna. Att dom ska sluta spelas upp som en film, en skräckfilm. Hon reser sig ur sängen och går in mot badrummet för att duscha av sig. Det har varit så här varje natt i snart en vecka nu men även på dagtid har ångesten drabbat henne den senaste tiden. När ska det få ett stopp? Och varför drabbar det henne just nu?
T-shirten hon brukar sova i är svår att dra av eftersom att svetten har klibbat fast den mot huden. När hon går in i duschen och det kalla vattnet rinner över henne lyckas hon äntligen slappna av en aning. Med vattnet rinner både ångesten och svetten av för en stund och hon kan äntligen känna sig som sig själv igen.
Polishuset (07:34)
Alex sätter sig tungt i kontorsstolen. Hon ser sig om i rummet och inser att hon verkligen borde plocka iordning därinne. Iallafall rensa bort alla gamla papper från skrivbordet. Hon lägger en utav högarna framför sig och börjar bläddra i den men tröttnar snabbt. Ögonlocken är tunga och hon får anstränga sig för att hålla dom uppe. Det blev sent arbete igår när dom löste en utredning som varit aktuell ganska länge. Alex har väl inte bidragit så mycket, hennes tankar har liksom varit någon annanstans. Det knackar på dörren och Jenny sticker in huvudet.
"Hej, hur är det?" Frågar hon oroligt.
"Bara bra, ville du något särskilt?" Frågar Alex snabbt för att undvika fler frågor om sig själv.
"Jo, jag skulle bara fråga när du vill ha in rapporterna?" Frågar hon försiktigt.
Alex hade helt glömt bort det.
"Just det ja, innan lunch idag." Svarar hon så självsäkert hon kan.
"Okej." Säger Jenny snabbt och går iväg igen. Alex tar ett djupt andetag, hon orkar verkligen inte mer. Det skulle vara så skönt att bara få stänga av ett tag och sova en stund. Utan att bli avbruten. Pausa känslorna liksom. Hon reser sig och går ut mot köket för att hämta kaffe. Där står redan Oskar och Josef och småpratar men hon lägger ingen energi i att lista ut vad dom pratar om.
"Rapporterna ska vara hos mig innan lunch." Säger hon och fyller upp sin kaffekopp.
"Visst." Svarar Josef avslappnat.
När Alex går från köket igen ser Oskar konstigt på Josef.
"Tror du att något är fel?" Frågar han och kliar sig i bakhuvudet. Josef förstår inte vad han menar.
"Fel?" Upprepar han bara frågande, han trodde knappt att dom andra hade märkt nåt.
"Ja, hon såg ju helt förstörd ut. Jag tycker att hon har varit frånvarande och annorlunda hela veckan." Förklarar Oskar och Josef nickar. Han har faktiskt rätt. Hon har inte riktigt varit helt sig själv på ett tag.
"Jag vet inte.." Mumlar han bara fundersamt och går tillbaka till sitt skrivbord. Borde han vara orolig?
Några timmar senare (13:15)
Alex gör allt för att inte tappa fokuset, inte dras med i mörket som håller på att skölja över henne. Det knackar på dörren och hon suckar lite, kan hon inte bara få vara ifred idag? Det är Martin. Hon nickar stressat och han kliver in, stänger dörren och sätter sig.
"Hur är det med dig?" Frågar han och hon nickar.
"Bra tack, själv?" Svarar hon neutralt.
"Jag har hört att en del är lite oroliga för dig. Hur mår du egentligen?" Frågar han utan att själv svara. Hon blir lite ställd, vadå oroliga?
"Värst vad folk var nyfikna. Det finns väl ingen anledning till oro?" Svarar hon bara och lutar sig lätt bakåt i stolen. Tar ett djupt andetag för att lugna nerverna. Han rycker på axlarna.
"Det är det jag undrar." Säger han bara med en tung utandning.
Alex får en liten klump i magen, hon gillar inte att dela med sig av sina känslor. Hon har lärt sig själv att hålla allt inne och förneka det som går. Jobb och privat hör inte ihop.
"Det är snällt Martin, men allt är bra med mig." Säger hon mjukt och sväljer. Han nickar lätt.
"Vad bra, du vet att min dörr står öppen för dig."Säger han svagt och reser sig upp. Hon nickar lätt och han försvinner ut ur rummet.
(15:47)
Kaffet är kallt och äckligt när Alex häller upp det i sin kopp. Men hon behöver tvinga i sig det för hon har inte ätit något idag. Det har liksom inte blivit så, hon klarar inte av det. Illamåendet växer av att tänka på det, men hon kan kontrollera det. Det är inte direkt första gången hon har ångest, hon kan hantera känslan. Hon ställer ner kaffekoppen på bänken och sätter händerna mot den för att stödja upp sig. Allt snurrar i henne och det susar i öronen, vad är det som händer? Kroppen känns tung. Plötsligt svartnar det för ögonen och hennes kropp möter det kalla, hårda golvet.
Beckgruppen sitter och jobbar på som vanligt när dom plötsligt hör en smäll från köket. Gick inte Alex in dit nyss? Josef möter Oskars lika förvirrade blick.
"Vad var det där?" Frågar Jenny förvånat. Josef reser sig och går försiktigt mot köket. Där möts han av att Alex står på huk på golvet och försöker resa sig med hjälp av köksbänken.
"Shit!" Får han ur sig och springer fram mot henne.
"Ta det lugnt!" Uppmanar han henne när han ser hennes stressade, nästan rädda blick. Han sätter sig kort på huk vid henne och hjälper henne resa sig.
"Är allt bra?" Hör dom Jenny ropa.
Josef kollar frågande på Alex och hon nickar allvarligt med uppspärrade ögon för att han ska svara ja.
"Ja, det är lugnt!" Ropar han tillbaka och tar Alex till den lilla soffan där dom sätter sig.
"Alex? Nu måste du prata med mig!" Visk-skriker han på henne. Hon suckar och skakar på huvudet, hennes blick är tom.
"Jag har bara ätit och sovit dåligt." Förklarar hon svagt och blundar lite.
"Varför?" Viskar han förvirrat.
"Jag vet inte...förlåt, jag måste verkligen fortsätta jobba nu." Säger hon lite högre och harklar sig.
"Gå hem istället!" Säger han allvarligt till henne.
"Sluta, det går bra. Tack för hjälpen." Säger hon bara och går ostadigt iväg. Han suckar lite.
En timme senare
Alla förutom Josef och Alex har gått hem nu. Josef står i köket och värmer en frysrätt han hittade i den gemensamma frysen. När den är klar fyller han upp ett stort glas vatten med en resorb. Allt det balanserar han in mot Alex kontor. Han sparkar på dörren för att hon ska öppna. När hon gör det ser hon förvånad ut.
"Vad gör du?" Frågar hon trött och släpper in honom. Han går mot hennes skrivbord och ställer ner maten och vattnet.
"Sätt dig där och ät nu. Jag väntar tills du är klar." Säger han bara. Hon himlar med ögonen och sätter sig i stolen, han sätter sig mitt emot.
"Vad håller du på med Josef?" Frågar hon och skakar på huvudet. Han rycker på axlarna.
"Du tar ju inte hand om dig själv. Jag vill gärna ha en chef som inte svimmar av att hämta kaffe." Svarar han neutralt och vrider lite på huvudet. Hon flämtar till och ser in i hans ögon.
"Jag svimmade inte, lite blodtrycksfall bara." Försvarar hon sig lugnt.
"Ät nu." Uppmanar han henne. Hon tittar ner i maten, trotts att hon är hungrig så vill hon inte äta. Men det är väl lika bra att göra som han säger. Hon tar upp gaffeln och rör runt lite bland pastan, sedan tar hon upp den mot munnen och äter lite. Det växer i munnen men hon lyckas tillslut svälja.
"Har du inget bättre för dig?" Frågar hon Josef och tar en klunk vatten.
"Inte direkt." Mumlar han.
"Du måste ju förstå att folk blir oroliga, du har inte varit dig själv." Lägger han till och ser mjukt på henne. Hon känner inte riktigt igen den här sidan hos honom. Så omtänksam och känslig på något sätt. Hon vet inte vad hon ska svara så hon nickar bara.
