Måndag, polishuset (13:10)
Gruppen står samlade i köket och äter lunch.
"Hur var AWn då?" Frågar Alex och ser på gruppen som ler så fort hon nämner det.
"Alltså ni missade nåt! Men kvällen blev sen kan man säga." Svarar Jenny och skrattar lite.
"Men kan man ens kalla det AW? Det är väl ingen riktig AW utan chefen va?" Skämtar Oskar och nickar lite mot Alex. Hon skrattar till.
"Vart är Martin förresten?" Frågar Ayda och ser sig omkring. Alex sväljer en tugga innan hon svarar.
"Han är sjuk tyvärr, det är nåt som går nu tror jag." Förklarar hon och alla nickar.
"Ja, det brukar väl vara så nu när vintern snart är på ingång." Funderar Oskar högt.
"Men det är ju bara Oktober?" Skrattar Jenny.
"Okej, hösten då!"
Alex ser på Josef under tiden som dom andra fortsätter prata vidare. Han har redan blicken fäst mot henne och hon ler smått. Sedan tar hon ännu en tugga av sin sallad, men fortfarande med blicken på honom. Han flinar mot henne när hon känner hur hon får lite sås på överläppen. Men det slickar hon snabbt bort med ett litet leende. Dom har inte hunnit prata med varandra sedan dom sågs i lördags när hon släppte av honom.
"Dags att jobba igen då!" Säger Oskar och väcker både Josef och Alex ur sina tankar. Gruppen kliver ur köket men dom dröjer sig diskret kvar.
"Tack för senast." Säger Josef och Alex skrattar till.
"Tack själv." Svarar hon och slänger salladen hon inte orkar äta upp.
"Jag..." Börjar dom båda samtidigt men slutar när dom inser att den andra pratar. Sedan börjar dom båda skratta.
Josef ser i ögonvrån hur Oskar går förbi utanför köket men eftersom att Alex står med ryggen emot märker hon ingenting. Han ser hur Oskar kollar leendes emellan dom och går små gester med händerna. Josef skakar lätt på huvudet och himlar med ögonen utan att Alex märker nåt. Oskar bara flinar och går därifrån.
"Vad är det?" Frågar Alex när han slutat skratta.
"Inget. Vad skulle du säga?" Frågar han och lutar sig bak mot köksbänken.
"Vad skulle du säga?" Frågar hon istället.
"Jag uppskattade det verkligen." Säger han menande och hon tar ett steg fram mot honom.
"Jag också." Säger hon svagt och nickar. Sedan ser hon honom snabbt i ögonen med ett leende innan hon går iväg.
Några timmar senare (17:20)
"Hejdå!" Säger Jenny snabbt när hon går förbi Alex kontorsdörr.
"Hejdå!" Ropar Alex tillbaka. Då inser hon att alla förutom Josef har gått. Hon ler lite för sig själv och tar ett djupt andetag. Förbereder sig nästan på att han ska kliva in till henne när som helt. Men det gör han inte. Har han kanske gått utan att säga hejdå? Hon blir lite tveksam men bestämmer sig till sist för att kolla efter honom. Hon reser sig och går mot hans skrivbord, tomt. Så går hon mot köket. Där står han och dricker ett glas vatten.
"Hej." Säger hon försiktigt och ser hur han hoppar till lite.
"Oj, hej!" Svarar han och häller ut vattnet han inte dricker upp. Sedan ställer han undan glaset.
Alex går fram långsamt mot Josef. För varje steg pirrar hennes kropp bara mer. Hon klarar nästan inte av att kontrollera sig själv. Hon måste tänka på hur hon går och hur hon andas.
"Jag gillar den där blusen på dig." Mumlar Josef plötsligt svagt. Hon blir helt chockad. Vad sa han? Hon tittar ner på den och upp på honom igen. Kan knappt sluta le åt hans kommentar. Det gör henne verkligen så glad. Dels för att den är ny, dels för att hon också gillar den. Den är svart, v-ringad och simpel. Hon lägger också märke till att han sa på dig. Han kunde bara ha sagt att han gillar blusen, men han gillar hur den ser ut på henne. Eller övertänker hon det nu?
"Tack." Svarar hon och ler lite förvånat.
Josef ser hur glad Alex faktiskt blev. Det är det som gör det värt att ge henne små komplimanger emellanåt. Oftast gör han det lite diskret men nu tog han mod till sig och sa det bara rakt ut. Alex ställer sig mitt emot honom, lätt bakåtlutad mot köksbänken. Han funderar men tillslut vågar han gå närmare och sätta sina händer på köksbänken, på varsin sida om hennes kropp. Hon ser nästan ännu mer förvånad ut nu. Men han kan fortfarande se att hon är glad, så det känns rätt.
Alex blir bara ännu mer chockad. Hon trodde inte det här om honom. Han ställer sig nära hennes kropp och hon njuter av varje sekund som går. Hans ögon är trygga och för varje gång hans kropp råkar nudda hennes blir hon knäsvag. Hon tar upp händerna och placerar som sakta på hans höfter. Hon drar försiktigt med tummarna upp och ner. I takt med tummarna låter hon även blicken vandra mellan hans ögon och läppar. Dom är inte långt ifrån varandra. Och nu vill hon verkligen. Hon vet det. Det var inte bara vinet som ville kyssa honom i fredags.
Alex läppar är så nära Josefs nu. Han vill bara trycka dom mot sina och ta på hennes kropp. Men han borde verkligen inte göra det.
"Alex, du vet att vi inte borde." Börjar han men hon reagerar knappt på hans ord.
"Du kommer ångra dig, eller hur?" Fortsätter han försäkra henne men trotts det ser hon fortfarande nästan helt obrydd ut.
"Det är ingen bra id..." Tänker han fortsätta vidare men hon hyschar honom svagt.
"Måste du prata hela tiden?" Frågar hon och han flinar lite samtidigt som han flämtar till.
"Det förstör liksom hela stämningen." Viskar hon flörtigt och han tar en djupt andetag. Han trodde aldrig att det här skulle hända.
Tillslut ser Alex hur Josef sluter ögonen och så sätter han sina händer på hennes midja. Han drar henne nära intill sig och hon blundar. Det känns som en evighet innan hans varma, mjuka läppar äntligen nuddar hennes. Pirret i hennes kropp övergår i någon slags värme och hon kysser honom sakta. Hon vill aldrig sluta. Hon önskar bara att dom kunde stå där för alltid och kyssa och hålla om varandra. Hon känner hur hans grepp om hennes midja blir tajtare. Hon släpper sina händer från hans höfter och lägger dom istället på hans axlar. Sedan drar hon långsamt bak dom och håller ihop dom bakom hans nacke.
Josef vill aldrig släppa taget om henne. Kyssarna är passionerade och mjuka. Han älskar det. Allt känns som en dröm. Han kan inte förstå att det här händer på riktigt. Plötsligt kysser hon honom lite hårdare och utan att han kan kontrollera det släpper han nästan ut som ett litet stön i kyssen. Han märker hur hon fnissar till och han öppnar försiktigt ögonen. Hon släpper hans läppar men står fortfarande nära hans ansikte när hon öppnar sina ögon och möter hans blick med ett leende. Hon biter sig lite i läppen.
"Ja, du räddade upp stämningen iallafall." Säger hon svagt och han ler. Sedan drar han runt händerna runt hennes midja och kramar om henne.
