Dagen efter, (10:15)
Alex kliver in i hissen på polishuset och åker upp två våningar. Det är den våningen där kuratorerna och krishanterarna sitter. Hon kliver ut och hälsar snabbt på en kollega som kliver in i hissen efter henne. Sedan går hon längst en korridor fram till ett kontor där Sara Stenmark sitter. Sara är den av kuratorerna som Alex har pratat med mest. Hon har dock inte pratat med henne som en kurator, dom har mest hälsat på varandra och pratat i matsalen som kollegor. Dom är ungefär i samma ålder och verkar ha liknande åsikter om det mesta. Hon knackar på hennes dörr. Sara ser glad ut när hon nickar åt henne att kliva in. Hon är alltid så trevlig.
"Hej." Säger Alex glatt och kramar om Sara som reser sig ur sin stol.
"Hej. Vad roligt att se dig." Säger hon och nickar åt henne att sätta sig ner. Dom båda sätter sig.
"Vad kan jag hjälpa dig med?" Frågar Sara snällt.
"Jag har en i gruppen som har mått lite sådär på sistone. Hon berättade för mig igår att hon haft en panikattack." Förklarar Alex med en suck och Sara ser besvärat på henne.
"Jag tänkte om du kanske har lust att prata med henne?" Lägger hon till bedjande.
"Ja självklart. Vad heter hon?" Svarar Sara direkt utan att tveka.
"Jenny Bodén."
"Jag kontaktar henne under dagen." Svarar hon och skriver ner hennes namn på en liten post-it lapp.
Alex nickar tacksamt.
"Hur är det annars då?" Frågar hon och ler. Det var längesen dom pratade nu faktiskt. Hon äter inte så ofta i matsalen längre så det blir nästan aldrig att dom stöter på varandra.
"Jo då, allt är bra med mig. Själv då?" Frågar Sara tillbaka.
"Det rullar på." Svarar Alex snabbt och Sara skrattar till med en nickning.
"Då ska väl jag återgå till mitt då. Tack så mycket för hjälpen!" Avslutar hon och reser sig.
"Ha det så bra!" Ropar Sara efter henne innan hon kliver ut.
"Vi ses!"
Två timmar senare
Alex hör att gruppen står i köket och pratar. Hon tittar på klockan på sin arm och förstår att dom förmodligen äter lunch. Hon reser sig och går snabbt dit.
"Hej. Allt bra med er?" Frågar hon och alla nickar.
Av någon anledning dras hennes blick till Josef. Som vanligt. Varför ska det alltid lyckas bli så? Men den här gången är det han som bryter ögonkontakten. Hur jobbigt det än känns så är det också skönt, för hon vet inte om hon hade kunnat göra det. Hon vänder istället blicken mot Jenny.
"Jenny? Om jag får prata med dig bara." Säger hon och ler smått. Jenny nickar och ställer ner sin matlåda på köksbänken. Dom går tillsammans ur köket och runt hörnet för att få prata ostört.
"Jag har pratat med en kurator här i huset som har lovat att ta kontakt med dig..." Börjar hon men blir avbruten av Jenny.
"Ja, hon gjorde det. Jag ska dit redan idag vid 15." Förklarar hon snabbt.
"Vad bra. Det var bara det jag ville höra." Säger Alex och ler mjukt.
"Tack snälla." Säger Jenny tacksamt och hon nickar.
"Självklart."
Alex går tillbaka till sitt kontor igen. Återigen har hon lyckats förlora sin aptit. Men det går i perioder. Hon tycker inte heller om att äta med alla andra, hon väntar hellre tills dom gått därifrån. Varför vet hon inte men så är det. Det är också jobbigare än hon trott att nästan ignorera Josef. Det är så svårt att inte prata med honom som hon brukar. Så ensamt på något sätt. Men hon vänjer sig nog snart, hur gärna hon än skulle vilja att han höll om henne igen. Och hur gärna hon än skulle vilja lägga sina läppar mot hans. Hon kommer alltid att vara tacksam för allt som han har gjort för henne. Hon vet knappt hur hon ska klara sig nu.
Josef står i köket med dom andra. Han är inte riktigt med i samtalet utan försöker mest hålla med och skratta när dom andra gör det. Det känns så konstigt att inte äta lunch med Alex. Han brukar nästan alltid gå in och passa på att prata lite med henne vid den här tiden på dagen. Men dom närmsta dagarna har han behövt låta bli. Han måste stå emot. Han har såklart också märkt att hon pratat med Jenny mycket. Både igår innan hon gick hem och så nu idag. Undra om det har hänt något? Nu kan han iallafall inte fråga. Han önskar verkligen bara att dom iallafall kunde få vara vänner. Helst också mer än så såklart.
Några timmar senare (18:30)
Josef sitter hemma ensam i soffan. Tankarna snurrar i huvudet på honom. Allt han vill är att vara med Alex. Han skulle kunna göra vad som helst för att få spola tillbaka tiden till deras kyss igen. Fan, han klarar inte det här. Han måste få vara med henne, hur ska han gå vidare? Plötsligt plingar det på dörren. Han tvekar lite men reser sig tillslut. Han öppnar trött med blir snabbt pigg. Där står hon, den finaste han vet. Hennes hår ligger perfekt och hennes osäkra min gör henne bara mer attraktiv. Deras blickar möts men ingen av dom säger någonting. Dom bara drunknar i varandras ögon. Men så tar Josef ett litet steg närmare dörren. Då är det som att Alex vaknar till. Hon går snabbt fram mot honom och lägger sina armar runt hans nacke, sedan pressar hon sina läppar mot hans. Han förstår ingenting, allt gick så snabbt. Han lägger chockat sina armar runt hennes midja och håller om henne hårt. Dom kysser varandra länge.
Alex vill aldrig släppa Josefs läppar igen. Hon kan verkligen inte. Hur oprofessionellt det än är så måste hon göra det här. Han verkar inte direkt besviken heller. Allt känns så rätt. Hon går lite framåt för att han ska backa in i lägenheten, han stänger dörren bakom henne. Men dom släpper inte kyssen. Hon sparkar av sig skorna och han drar försiktigt av kappan över hennes axlar så att den faller till golvet. Kyssen blir aningen mer intensiv när dom kommer in i lägenheten.
"Det är nog bäst om vi håller oss borta från varandra." Säger Josef mellan kyssarna och trycker upp henne försiktigt mot väggen.
"Mm. Så är det nog..." Mumlar hon tillbaka och stönar svagt när han kysser henne hårt. Han sätter sina händer på hennes midja och drar upp dom under blusen. Det känns som att hon ska spricka.
Josef vet inte vad han borde göra, men han vet definitivt vad han vill göra. Och just nu känns det viktigare för honom. Han tar tag i henne och drar med henne in mot sovrummet. Hon slänger sig bak på sängen och han kommer snabbt efter. Hon drar av hans tröja och han börjar stressat knäppa upp hennes blus. Hennes bröstkorg rör sig snabbt. När den är uppknäppt tar hon av den och slänger ner den på golvet. Hennes blick kan få honom att göra vad som helst. Han kysser henne över bröstet och sätter händerna på hennes gylf. Då blir han lite tveksam. Han kysser henne mjukt på läpparna igen och möter tryggt hennes klargröna ögon.
"Vill du?" Frågar han tyst och sväljer.
"Ja." Säger hon svagt och nickar. Han öppnar upp knappen på hennes kostymbyxor.
"Säkert?" Dubbelkollar han och drar ner dragkedjan. Hon nickar snabbt med ett flörtigt leende. Han drar av henne byxorna.
