Fredag (15:40)
Gruppen sitter som förstelnade runt det avlånga bordet när Oskar äntligen bryter tystnaden.
"Det är klart att du inte ska sluta." Säger han och suckar. Alex rycker försiktigt på axlarna.
"Förlåt Alex." Säger Jenny och ser upp på henne.
"Vi har betett oss sjukt omoget." Lägger hon till. Josef ser fortfarande chockat på henne. Borde hon ha sagt något till honom innan? Men varför ska hon egentligen göra det? Han är hennes kollega precis som alla andra runt det här bordet.
"Jag tycker att vi alla bara släpper det här och går vidare nu." Föreslår Oskar och alla håller med.
"AW ikväll?" Föreslår Jenny. Alla börjar le. Förutom Alex då. Hon vill inte, orkar inte socialisera sig mer än nödvändigt. Hon behöver bara få vara hemma i lugn och ro. Laga mat, kolla på tv kanske? Inte stå på en bar och dricka öl, hur mycket hon än kan uppskatta det också såklart.
"Ja lätt." Säger Oskar och Ayda nickar glatt.
"Tyvärr så måste jag avstå." Säger Alex och ler smått. Alla ser besviket på henne.
"Jag är ledsen! Men skönt att vi har löst det här då eller?" Dubbelkollar hon.
"Ja." Säger Ayda snabbt. Alex andas ut lite diskret. Hon hade verkligen inte velat flytta utomlands igen nu.
Två timmar senare (17:45)
Alex sitter vid sitt skrivbord och har jobbat på bra dom sista timmarna. Men nu känner hon sig trött och klar för dagen. Det knackar på dörren och innan hon ens hinner reagera har Josef klivit in.
"Har alla gått?" Frågar hon lite flörtigt och flinar.
"Ja dom skulle ju på AW." Svarar hon kort och sätter sig. Hon ser fundersamt på honom.
"Men du kunde inte följa med?" Konstaterar han frågande och hon flämtar lite.
"Upptagen eller?" Frågar han när hon inte sagt något. Hon skakar lite på huvudet.
"Ingen lust bara." Mumlar hon och fäster blicken i hans isblå ögon.
"Du då?" Frågar Alex tillbaka och Josef måste svälja för att inte låta känslorna ta över. Han klarar knappt av att prata när hon ser på honom sådär.
"Ingen lust." Svarar han med samma tonläge som hon gjorde och hon skrattar. Han skrattar med henne och lutar sig bekvämt bakåt i stolen. Men när skrattet börjat eka ut blir han plötsligt seriös igen.
"Du tänkte väl inte flytta?" Frågar Josef oroligt och harklar sig. Alex suckar och tittar snabbt ner i bordet men sedan upp i hans ögon igen.
"Jag vet inte." Säger hon svagt. Det är som att en känsla av skam sköljer över henne. Varför?
"Varför sa du inget till mig innan?" Frågar han och hon märker att han är lite besviken på henne. Först får hon skuldkänslor, men ångrar sig snabbt. Han har ju ingen rätt att vara besviken på henne?
"Har jag någon slags plikt att upplysa dig om allt direkt eller?" Frågar hon bara smått irriterat tillbaka.
Alex ord chockar Josef. Vad kom det ifrån? Han har verkligen ställt upp för henne den senaste tiden.
"Nehepp" Säger han kort och reser sig utan att ens se på henne. Sedan skyndar han därifrån mot hissen.
"Josef!... Fan förlåt!" Hör han henne ropa efter honom men han vänder sig inte utan fortsätter bara att gå. Precis när han ska trycka på hissknappen känner han hur hon tar tag i hans arm. Han märke inte ens att hon följde efter honom.
"Förlåt." Säger Alex igen. Egentligen har hon ibland lite svårt för att säga det ordet. Det är så mycket känslor kring just det ordet. Förlåt. Josef vänder sig mot henne och ser lite ledsamt in i hennes ögon. Hon låter handen på hans arm falla långsamt ner mot hans hand. Hon drar försiktigt med sina fingrar över hans. Samtidigt ser hon hur hans ena mungipa höjs lite när hon flätar ihop deras fingrar. Hon ser djupt in i hans ögon och ställer sig närmare hans kropp.
"Jag vet hur mycket du har gjort för mig." Viskar hon och han nickar svagt.
Josef känner så många känslor på samma gång. Alex mjuka hand i hans är varm. Han håller om den lite hårdare och ser in i hennes ögon. Han låter försiktigt blicken falla ner mot hennes läppar. Han skulle göra vad som helst för att få kyssa henne nu. Han ser hur även hennes blick vandrar mellan hans ögon och läppar. Hur ska han kunna stå emot hennes dragning? Han tar upp handen som hon inte håller i och sätter den försiktigt på hennes midja. Då släpper Alex hans hand och lägger båda sina armar runt hans kropp till en stor kram. Han blir nästan lite chockad av hennes snabba rörelse.
"Tack för allt." Säger hon svagt. Han nickar lite. Blir alldeles matt av hennes varma kropp mot hans. Samtidigt passar han på att luta huvudet lite ner i hennes hår för att känna hennes doft. Vanilj. Han älskar det.
Alex håller om Josef hårt. Dom har aldrig kramats på det här sätter förut. När hon tillslut blir tvungen att släppa möter hon hans blick igen. Men hon klarar inte av att hålla ögonkontakten länge, hon måste stå emot.
"Är du hungrig?" Frågar hon och ler lite. Han ser förvånat på henne. Som att han inte förstod frågan. "Jag tänkte göra tacos." Förklarar hon och han nickar svagt. Det gör henne nervös. Vill han inte? "Gott." Säger han bara kort med ett leende.
"Vill du ha? Det är så tråkigt att äta det ensam." Frågar hon och hör själv hur nervös hon låter.
"Jättegärna." Svarar han snabbt hon andas ut.
"Jag är ändå klar, ska hämta mina grejer bara." Säger hon snabbt och går hon mot sitt kontor igen.
Josef står ensam kvar vid hissen och väntar på henne. Följa med henne hem? Hon har liksom aldrig bjudit hem honom förut. Han förstår inte vad hon vill. Hon har sagt att det inte är någon bra idé att dom förblir mer än kollegor men hon ger hela tiden känslan av något annat. Hur ska han tolka henne? Hon är snabbt tillbaka med sin kappa på sig och väskan i handen.
"Vilken bil ska vi ta? Eller tar vi varsin?" Frågar Josef på väg ner i hissen. Hon ser ut att tänka efter.
"Vi kan väl ta min? Vi är ju lediga imorgon men jag kan skjutsa hit dig då om du vill? Känns väl onödigt att vi åker olika bilar nu?" Föreslår hon och han ler.
"Okej."
