Dagen efter (17:34)
Alex ska precis kliva ur bilen men inser då att hon glömt sin väska på jobbet. Fan. Hon har verkligen ingen lust att åka tillbaka. Hon vet att det bara är Josef som är kvar. Borde hon ringa honom? Dom borde egentligen inte träffas utanför arbetstid men att lämna en väska kan väl inte vara så farligt? Hon plockar upp mobilen ur fickan samtidigt som hon kliver ut och låser bilen. På vägen upp i trapphuset ringer hon Josef. Han svarar direkt efter första signalen.
"Hej." Säger han mjukt. Hon ler för sig själv.
"Hej, är du kvar på jobbet?" Frågar hon desperat.
"Ja, jag tänkte precis dra. Vadå då?" Frågar han och harklar sig.
"Jag har glömt min väska tror jag. Har du lust att kolla om den är på mitt kontor?" Ber hon och hör i luren hur han går runt.
"Ehm..." Mumlar han svävande.
"Yes, den är här. Vill du att jag lämnar dig hos dig?" Erbjuder han sig och hon låser upp sin ytterdörr.
"Tack, det vore jättesnällt." Säger hon tacksamt.
En kvart senare
Alex är glad att äntligen vara hemma. Dagen har varit rätt jobbig. Hon har haft så mycket tankar och känslor. Det plingar på dörren och hon skyndar sig dit. Hon öppnar snabbt och där står Josef, med hennes väska i handen. Hon kan inte låta bli att le.
"Tack." Säger hon svagt och fastnar med sina ögon i hans. Hon kan inte släppa dom med blicken. Dom är så djupa, så blå.
"Lugnt." Svarar han bara efter en stund och ser ut som att han tänker gå.
"Vill du komma in en stund?" Frågar hon snabbt utan att tänka efter. Hon borde verkligen inte. Han ser tveksamt på henne och lägger huvudet på sne.
"Är det verkligen bra?" Frågar han svagt. Hon sväljer och nickar lätt. Det skulle vara så skönt att slippa vara ensam en stund.
"Okej." Viskar han svagt och ler. Han går fram mot henne och hon backar så att han ska komma in.
Josef kan verkligen inte förstå vad Alex vill. Signalerna är är mixade. Såklart förstår han att det är svårt för henne också men ändå. Han tar av sina skor och sin jacka. Sedan kollar han upp och möter hennes blick. Det är någonting med den som är lite annorlunda mot vad den brukar vara. Inte mycket, men han märker det.
"Hur är det?" Frågar han försiktigt och går närmare henne i hallen. Hon skakar lätt på huvudet.
"Det är bra." Säger hon. Som vanligt.
"Sluta säg så hela tiden. Mig kan du väl prata med?" Frågar han och skrattar till lite. Hon nickar.
"Jag har bara så många tankar idag." Medger hon tillslut och fäster istället blicken i golvet. Som att hon skäms över att erkänna det.
Alex höjer blicken igen.
"Ska vi sätta oss?" Frågar hon och går mot soffan. Han följer efter och dom sätter sig bredvid varandra.
"Vill du prata eller?" Frågar Josef och försöker låta så avslappnad som möjligt. Han vill inte att hon ska känna sig pressad att berätta. Mer att hon ska vilja berätta för honom. Hon nickar lite och ser in i hans ögon. Han rätar på sig.
"Jag har ju varit i Syrien som du vet." Börjar hon och harklar sig. Han nickar förstående.
"Det hände en del där som jag helst skulle vilja förtränga." Fortsätter hon och han tar ett djupt andetag.
"Men det går liksom inte." Avslutar hon tyst. Han hör på hennes viskning att hon har gråten i halsen.
Plötsligt börjar Alex knäppa upp sin skjorta. Han förstår ingenting. Vad gör hon? Hon knäpper upp knapp efter knapp. Han gör allt för att inte titta ner. Men när hon knäppt upp ungefär hälften drar hon den åt sidan. Då kollar han ner på henne. Han kan inte dölja chocken när han ser hennes ärr. Han kollar upp i hennes ansikte och ser en tår längst hennes kind. Han tar upp handen och torkar snabbt bort den med tummen. Vad ska han säga till henne?
"Jag kan inte glömma det Josef..." Viskar hon plötsligt och så fäller hon en tår till. Han är snabbt uppe med handen igen och tar bort den.
"Vill du ha en kram?" Hör Alex Josef fråga. Hon möter hans oroliga blick. Nickar smått. Då rätar han på sig i soffan och lägger sina armar tajt runt hennes kropp. Hon slappnar av. Det var längesen någon kramade om henne så här. Hon minns inte ens sist. Hon lägger sina armar löst mot hans rygg och vilar sitt huvud med kinden mot hans axel. Hon känner ännu en tår falla. Och så en till. Fler och fler tårar rinner obegränsat ner längst henne kinder. Det går inte att göra något åt.
Josef håller om Alex hårt. Han känner mot sin axel hur hon gråter, efter en stund börjar hon hulka. Han drar sin hand upp och ner lugnande över hennes rygg. Han märker hur hon försöker ta djupa andetag. Han tänker inte släppa tills hon ber honom. Han vrider kroppen åt hennes håll och lägger upp ett ben i soffan för att kunna hålla i henne ordentligt. Hennes kropp är varm och helt avslappnad. Han håller upp henne hårt mot sig och fortsätter bara klia hennes rygg samtidigt som hon får gråta ut. Det känns så konstigt att se henne så här. Det känns så jobbigt. Allt han vill är att hon ska må bra.
Alex kan inte kontrollera sin kropp längre. Hon lägger upp benen i soffan och släpper honom lite. Josef är snabb med att lägga en kudde i sitt knä. Hon lägger sig. Han drar sin hand genom hennes hår. Det får henne att slappna av lite. Andra handen drar han lugnande över hennes överarm. När hon känner sig helt avslappnad håller hon nästan på att somna. Men tankarna håller henne vaken. Hon skäms nu också. För att hon visat sig så här för Josef. Han har ingen skyldighet att sitta här på sin fritid och trösta henne. Hon sväljer hårt.
"Förlåt, du behöver såklart inte vara här." Viskar hon så gott hon kan. Hennes hals är torr men hon tror ändå att han hörde vad hon ska.
"Sluta Alex. Du förstår väl att jag inte skulle lämna dig så här?" Svarar han och hon nickar smått.
Josef vet verkligen inte vad han borde göra. Vad han borde säga till henne för att hon ska må bättre.
"Du är aldrig ensam Alex." Säger han tyst. Det var längesen han var så här personlig med någon. Men för henne skulle han kunna göra vad som helst. Han kan sitta här och klia henne på ryggen hela natten om det krävs.
