Dagen efter (07:12)
Alex sätter sig som vanligt i bilen och börjar köra iväg mot jobbet. Hon och Josef umgicks länge igår. Han får henne att känna sig sedd, mindre ensam. Hon svänger in vid ett litet café för att köpa lite frukost. Doften som når henne när hon kliver in gör att hon känner att hon börjar bli hungrig, och behöver kaffe. Hon tittar på klockan, det är tidigt fortfarande. Kanske borde hon köpa något till Josef som tack för middagen igår? Det lär ju inte vara någon annan än dom där så här tidigt. Alla andra är väl upptagna med sina egna liv och familjer så här dags. Hon chansar och beställer två kaffe och två mackor. Sedan går hon ut med allt till bilen igen och sätter på radion högt för att slippa höra sina tankar mer.
Polishuset (07:21)
Alex skyndar sig upp för att kaffet inte ska hinna bli kallt. När hon kommer in på avdelningen ser hon Josef direkt men hon är först inte säker på om någon annan är där än.
"Godmorgon!" Säger han glatt och hon förstår på tonläget att dom är ensamma.
"Godmorgon! Ätit frukost än?" Frågar hon och nickar åt honom att följa efter in till hennes kontor.
"Faktiskt inte." Svarar han och tittar på take-away kaffet och den lilla papperspåsen hon ställer på skrivbordet. Under tiden hänger hon av sig.
"Då har du tur." Säger hon med ett leende och sätter sig. Han nickar lite och sätter sig mitt emot henne.
"Verkligen." Instämmer han och tar en av kaffekopparna.
"Hur tidigt är du här egentligen?" Frågar Alex och ger honom en utav mackorna. Han tar emot den och ser ut att fundera.
"Typ sju kanske? Har ju inte direkt så mycket annat för mig..." Mumlar han och hon nickar försiktigt. Det gör henne lite ledsen att han säger så, för det låter verkligen som att han känner sig ensam. Det är som att han ser det för han möter snabbt hennes blick.
"Men det är väl tur? Annars hade jag inte fått sån här lyx-frukost." Lägger han till och hon skrattar lite.
"Tur för mig iallafall." Säger hon svagt.
Josef reagerar på det hon säger, han skulle så gärna vilja lära känna Alex bättre. Men hon är så stängd.
"Är du..." Börjar han och harklar sig.
"Är du ensam?" Frågar han och möter hennes blick. Hon lägger ner sin macka på pappret på bordet och ser ut att fundera lite.
"Det har väl blivit så." Svarar hon och ler lite. Han ser att hon tycker att det är jobbigt att prata om sina känslor. Han skulle bara vilja ge henne en kram.
"Frivilligt?" Frågar han och lyfter ögonbrynen lite. Hon rycker på axlarna.
"Jag har väl valt jobbet på något sätt." Funderar hon.
"Du då?"
Han nickar instämmande.
"Mm man har väl gjort det." Svarar han lugnt och tar en klunk kaffe. Han flyttar ner blicken och fäster den i skrivbordet.
"Är du okej eller?" Frågar hon lite oroligt. Han blev liksom så nedstämd så snabbt.
"Ja, fan." Svarar han bara och äter upp det sista av sin macka. Hon nickar lite och ler smått. Sedan ser han fundersamt på henne, lite besvärat nästan.
"Har du fler privata frågor?" Frågar hon skämtsamt och skrattar till lite.
Josef skakar på huvudet.
"Jag ser att du inte har mått bra, kan du inte prata med mig?" Ber han försiktigt, låter nästan desperat. Hon suckar lite och fäster blicken i kaffet.
"Det är...komplicerat." Säger hon och andas ut tungt.
"Okej..." Svarar han långdraget, väntar på att få höra en fortsättning.
"Men du vet att jag lyssnar när du vill." Lägger han till. Hon höjer ena mungipan lite.
"Jag har en fråga." Säger hon rakt och ser in i hans ögon igen. Han nickar nyfiket och frågande.
"Du har aldrig funderat på att bli psykolog?" Frågar hon och brister ut i ett litet skratt. Han skrattar och himlar med ögonen.
"Hallå! Jag försöker liksom vara en bra vän här. Det är inte alla jag är så här snäll emot!" Säger han ironiskt upprörd.
"Vilken tur jag har!" Säger hon glatt.
"Godmorgon!" Hör dom plötsligt Oskar säga från dörröppningen. Både Alex och Josef hoppar till lite eftersom att inte av dom hört att han kom.
"Godmorgon." Säger Alex neutralt och ler lite, sedan går Oskar mot sitt skrivbord.
"Tack för frukosten!" Säger Josef och reser sig, han plockar upp det som ska kastas från hennes skrivbord.
"Tack för sällskapet!" Säger hon leendes och han nickar och går ut.
Några timmar senare (13:20)
Alex reser sig och går ut mot dom andra som står tillsammans i köket och äter lunch.
"Hur är det med er?" Frågar hon och går mot frukten, hon tar ett äpple.
"Bra, hur är det med dig?" Frågar Jenny mer allvarligt och hon nickar lite.
"Bra, tack." Svarar hon kort. Stämningen i rummet är lite stel. Hon förstår såklart att det är på grund av henne och hur hon har varit den senaste tiden. Men det är som att alla bara väntar på att hon ska gå.
"Hur går det för er med jobbet då? Jag vet att den senaste utredningen var lite hektisk." Säger hon med en utandning och hoppas på att lätta upp det lite.
"Det går okej för mig." Svarar Oskar och nickar svagt. Han pratar precis som om dom inte känner varandra.
"Ja alltså det var ju ganska stressigt, men så är det ju." Svarar Jenny och alla verkar hålla med. Det är en konstig känsla, som att ingen riktigt vill varken prata eller ens se på henne.
"Mm" Mumlar Alex långdraget och går ur rummet igen istället. Det var inte direkt någon välkomnande känsla där inne.
Josef ser efter Alex som gick ur rummet. Varför blev det så tryckt stämning när hon kom? Det kändes nästan otrevligt på något sätt. Och nu när hon gick är allt avslappnat igen.
"Vad håller ni på med?" Frågar han irriterat sina kollegor och ställer ner sin kaffekopp hårt i köksbänken. Dom ser förvånat på honom.
"Va?" Frågar Ayda oförstående.
"Varför var ni så kalla och stela mot henne?" Förtydligar han med en seriös ton. Dom skakar på sina huvuden, rycker lite på axlarna och ser mest ut som frågetecken.
"Hon har ju varit så himla nedstämd den senaste tiden." Försöker Jenny försvara sig.
"Och då är det en bra idé att frysa ut henne?" Frågar Josef högt och känner frustrationen stiga. Han märker hur dom andra hoppar till lite.
"Seriöst är ni tolv eller?"
Alex står utanför köket och hör allting. Hon kunde inte låta bli att stanna när hon hörde Josef konfrontera dom andra. Hon hör hur han fortsätter stå upp för henne, det värmer.
"Skärp er, det är ju eran chef!" Säger han plötsligt högt och så hör hon hur han börjar gå. Då skyndar hon in till sitt kontor innan han hinner se henne.
