Dagen efter, fredag, polishuset (14:02)
Alex sitter vid sitt skrivbord och känner hur huvudvärken blir mer och mer påtaglig. Hon stänger ner datorn och reser sig men får snabbt blodtrycksfall, det gör att hon blir tvungen att stanna upp lite innan hon kan gå mot sin väska. Ur den tar hon upp två Alvedon och en Ipren. Hon tar med tabletterna i handen och går vingligt ut mot köket. Hon tar ett glas och fyller upp det med vatten. Hon stoppar in alla tabletter i munnen samtidigt och sväljer dom med en liten klunk. Sedan ställer hon ner glaset i diskhon och sätter händerna mot diskbänken. Hon lutar sig lite över den och blundar smått för att undvika det starka ljuset.
Josef reser sig för att hämta mer kaffe. Han och Alex somnade ganska sent igår så koffein är verkligen ett måste idag. När han kliver in i köket ser han direkt Alex stå lutad över köksbänken.
"Oj!" Säger han först av reflex. Sedan ställer han ner sin kaffekopp och möter hennes trötta blick när hon vrider upp huvudet.
"Hur är det?" Frågar han försiktigt och lägger en hand på hennes rygg. Hon nickar smått.
"Det är okej, jag har ont i huvudet bara." Svarar hon kort och vrider lite på nacken så att det knakar.
"Ska du inte åka hem och lägga dig då?" Frågar han mjukt och hon sträcker på sig.
"Nej, jag tog värktabletter nyss. Det går nog över." Säger hon svagt och han nickar medlidande.
"Kan jag göra nåt?" Frågar han och känner hur känslan av hjälplöshet plågar honom.
"Nej, men tack." Viskar hon.
Alex känner i huvudvärken hur hon ändå blir glad över att han bryr sig om henne, det är inte så ofta någon frågar henne hur hon mår.
"Försök slappna av lite bara..." Börjar Josef och vänder på henne så att hon står med ryggen mot honom. Han börjar massera hennes axlar.
"Du är ju jätte spänd!" Säger han besvärat. Hon tar ett djupt andetag.
Tre timmar senare
Alex huvudvärk är fortfarande påtaglig. Hon brukar få så ibland. Det hjälper liksom inte hur mycket värktabletter hon än tar. Hon behöver bara få sova en stund. Men nu är det väl ändå dags att åka hem? Det knackar på hennes kontor och Josef kliver in.
"Sitter du här i mörkret?" Frågar han och ler snett.
"Ljuset var så starkt." Förklarar hon med huvudet i händerna. Han nickar förstående och går mot hennes kappa. Han tar den och hennes väska.
"Vi åker hem nu." Säger han lugnt och sträcker fram sin hand mot henne. Hon tar den och reser sig, men släpper innan dom går ut mot dom andra.
"Hejdå!" Säger hon snabbt till gruppen och kisar smått. Dom svarar snabbt tillbaka men hon lägger ingen energi på att lyssna.
Josef och Alex kliver in i hissen och han känner hur han skulle vilja ta värken ifrån henne. Han ser hur hon gör sitt bästa för att dölja hur ont hon faktiskt har. Dom åker ner mot garaget och går mot Alex bil eftersom att dom både åkte den imorse.
"Vart har du bilnyckeln?" Frågar han henne.
"I kappan." Svarar hon kort och nickar mot den. Han stoppar handen i ena fickan och får snabbt upp den.
Josefs lägenhet (17:25)
Dom kliver in i Josefs lägenhet och Alex tar ett djupt andetag. Äntligen. Josef tar hennes hand och drar med henne mot soffan. Han sätter sig och lägger en av soffkuddarna i knäet, lägger handen på den.
"Kom!" Säger han och lyfter upp handen. Hon ler och lägger sig längst soffan med huvudet i hans knä. Josef greppar en filt bredvid sig och slänger ut den över henne. Hon tar ett djupt andetag och han kliar henne i hårbotten. Det tar inte lång tid innan han förstår att hon somnat, men han fortsätter klia henne ändå för säkerhets skull.
En timme senare
Alex vaknar till och känner Josefs hand i sitt hår. Hon länge har han behövt sitta sådär? Hon känner efter och märker direkt att huvudvärken nästan är helt borta. Hon andas ut.
"Hur är det?" Hör hon Josef fråga.
"Mycket bättre. Tack." Svarar hon mjukt och vänder upp huvudet mot honom och lägger sig på rygg.
"Skönt." Svarar han och ler. Dom ser in i varandras ögon tysta en stund.
Plötsligt sätter sig Alex upp i soffan. Hon tvekar lite när hon ser på honom. Hon har liksom svårt att ta egna initiativ ibland när det gäller "kärleksfulla" saker. Men tillslut lutar hon sig in mot hans famn och pussar honom i nacken. Han drar upp filten och lägger sina armar runt henne till en kram.
"Oj." Hör hon Josef säga svagt.
"Vadå 'oj'?" Frågar hon mot hans nacke.
"Jag är bara glad att du är så..." Börjar han men sedan är det som att han tappar orden.
"Så vadå?" Frågar hon och skrattar till lite, hon vrider upp ansiktet mot honom.
"Nej men att du ger mig sån här frivillig närhet." Förklarar han och skrattar till han också.
"Den är alltid frivillig." Påminner hon.
"Ja förlåt, slarvigt sagt kanske? Men du vet jag jag menar." Ursäktar han sig och pussar henne i pannan. Hon nickar.
Josef blir glad för varje liten sak som visar att Alex är bekväm med honom. Det känns som att hon varje dag blir lite bekvämare.
"Josef jag...jag tror att vi behöver prata." Säger Alex och sätter sig upp ifrån hans kropp. Han blir genast fundersam, vad hände nu?
"Okej, är det något speciellt du tänker på?" Frågar han och sträcker lite på sig. Hon nickar.
"Jag vill bara att du ska komma ihåg vad jag har sagt. Jag är inte en bra person att ha en relation med, jag är bara rädd att slösa din tid. Du vill ju säkert ha barn, hund och hus. Jag är liksom inte där." Förklarar hon.
Alex vill inte behöva förstöra stämningen men hon är verkligen rädd att förstöra för honom annars. Hon vill honom bara hans bästa.
"Jag vill ha dig." Säger Josef tydligt. Hon känner hur hon blir generad. Hon vet inte vad hon ska svara, hon är så dålig på sånt här.
"Det vill du?" Upprepar hon och skrattar lite både för att försöka dölja att hon rodnat men också lätta upp stämningen.
"Jag försöker bara vara lite seriös för en gångs skull!" Klagar han och skrattar nu också.
"Ja vet, det uppskattar jag." Svarar hon och flinar.
"Jag tycker att det är jättebra som det är. Jag förväntar mig ingenting av dig." Försäkrar Josef tillslut. Hon nickar och kysser honom kort.
"Bra. Jag vill bara ditt bästa." Säger hon leendes.
"Jag vet. Stanna med mig då." Svarar han och hon nickar och kysser honom igen.
