Samma dag
Josef ser djupt in i Alex ögon. Han vill bara kyssa henne igen. Hennes leende kan han inte stå emot.
"Det här går inte." Viskar hon svagt. Han nickar.
"En sista. Och sen aldrig igen?" Föreslår han och hon biter sig i läppen, skrattar till lite. Vilket, enligt honom, är sjukt attraktivt.
"En sista." Upprepar hon och blundar igen. Han lägger tryggt sina läppar mot hennes. Det känns fortfarande så ofattbart. Dom kysser varandra sakta och länge. Tar på varandra och njuter av närheten. Ingen av dom vill släppa men efter en stund märker Josef hur Alex börjar dra undan sina läppar. Inte än. Han öppnar ögonen och möter hennes blick.
"Nu glömmer vi det här, okej?" Säger hon svagt och han nickar trotts att han vet att han kommer att minnas den här stunden för alltid.
Alex suckar lite och skakar på huvudet. Hon förstår inte varför hon inte bara kan låta bli. Det går verkligen inte. Hon dras till honom som om han vore en magnet.
"Kan vi ändå ses?" Frågar han henne efter en stund. Hon funderar lite innan hon svarar.
"Jag vet inte. Kan vi det?" Frågar hon tillbaka. Han ser ut att bli rätt ställd av frågan.
"Det kanske är bäst att vi inte gör det? Mer än på jobbet då." Svarar han efter en stunds betänketid. Hon blir lite ledsen samtidigt som hon förstår att det är det enda rätta just nu.
"Okej." Svarar hon och nickar. Försöker pressa fram ett leende.
Två dagar senare, polishuset (12:30)
Alex sitter som vanligt vid sitt skrivbord. Hon känner redan av skillnaden mellan henne och Josef. Nu behandlar dom varandra som vilka kollegor som helst. Imorse hälsade hon på honom precis som hon brukar hälsa på dom andra. Trotts att hon inte tycker om det så vet hon att det är rätt. Om några veckor har hon nog släppt allt och då kommer hon vara tacksam över det. Hon ska göra allt för att vara professionell och inte låta det påverka jobbet överhuvudtaget. Allt kommer att gå bra. Det är iallafall vad hon försöker intala sig själv.
Josef sitter vid sin dator. Han vill inte att någon ska märka det, men han tycker att allt med Alex är så sjukt jobbigt just nu. Nu är det som att han hela tiden behöver tänka efter innan han pratar med henne. Han kan liksom inte vara lika avslappnad runt henne längre. Att inte prata med henne en stund innan han gick hem igår var jobbigt. Det känns liksom fel. Men han gör sitt bästa för att hålla i det, för bådas skull. För allas skull. Dom är ändå två vuxna människor.
Några timmar senare (17:35)
Nästan hela beckgruppen har lämnat nu. Det är bara Josef, Jenny och Alex kvar. Jenny brukar inte vara kvar så här länge men Alex har märkt att hon betett sig annorlunda den senaste tiden. Plötsligt knackar det på dörren till hennes kontor, Jenny sticker osäkert in huvudet.
"Kan jag prata med dig?" Frågar hon försiktigt.
"Självklart." Svarar Alex mjukt. Hon ser så nedstämt och osäker ut. Bara ingenting har hänt henne. Jenny går in, stänger dörren och sätter sig mitt emot Alex. Alex möter lugnt hennes blick, hon ser ut att tveka.
"Hur är det?" Frågar hon när Jenny fortfarande inte sagt någonting.
Jenny harklar sig lite.
"Jag hörde att... eller stämmer det att du..." Börjar hon och tittar på sina händer i sitt knä. Alex förstår inte vad hon menar. Hon tar av sina glasögon och lägger ner dom på bordet.
"Har du mått dåligt?" Frågar Jenny tillslut tyst. Alex blir lite ställd. Vem har hon pratat med? Hon vet inte vad hon borde svara. Hon harklar sig lite.
"Är det något som har hänt?" Frågar hon försiktigt. Hon förstår inte riktigt varför Jenny väljer att prata med henne. Dom har inte riktigt varit privata med varandra innan. Bara kollegor. Men när hon tänker efter så är nog Jenny rätt så ensam just nu, förutom sitt barn så har hon nog ingen nära.
"Vad gör du för att må bättre?" Nästan viskar Jenny.
Alex sträcker på sig och korsar benen under bordet.
"Det tar tid men det bästa man kan göra är att inte hålla det inom sig." Svarar hon och lägger huvudet på sne. Jenny kollar upp på henne.
"Är det något speciellt?" Lägger hon till.
"Jag tror att jag fick...eller jag vet inte men jag tror kanske att...jag fick en sån panikattack?" Funderar Jenny frågande och det gör ont i Alex att höra henne säga det. Hon känner igen sig så mycket i hennes ord. Hon vet hur jobbigt det känns, skammen.
"Jag fixar en kurator här i huset som tar kontakt med dig. Låter det bra?" Förklarar hon mjukt. Jenny nickar och sväljer. Alex lutar sig över bordet.
"Du är inte ensam Jenny. Det finns många som kan förstå och hjälpa dig här. Det var jättebra att du pratade med mig." Säger hon tydligt.
"Tack, Alex." Svarar hon kort och ler mot henne.
"Självklart. Tveka aldrig på att berätta om något är fel."
När Jenny lämnat Alex kontor suckar hon tungt. Det känns jobbigt att veta hur många som inte mår bra nuförtiden. Det kanske beror på hennes yrke men det är nästan läskigt hur många hon möter dagligen som lider av psykisk ohälsa. Hon känner ett ansvar för allihop. Hon vill bara hjälpa dom. Men hon är själv en av dom. Hon är också en av dom som behöver hjälp ibland. Hon tvingar sig själv att släppa dom negativa tankarna och komma tillbaka till nuet.
Då inser hon att det bara är hon och Josef kvar. Så skulle det ju inte bli. Snabbt plockar hon ihop sina saker och lägger ner det i sin väska. Hon tar sin kappa från kroken och drar den runt sig. När hon går ut från sitt kontor tvekar hon. Vad ska hon säga till honom nu?
"Hejdå, då." Säger hon stelt och pressar ihop läpparna till ett litet leende. Josef kollar upp från sin dator och möter hennes blick.
"Hejdå Alex. Ses imorgon." Säger han lugnt och flinar lite. Hon känner hur hon nästan fastnar i hans ögon.
"Japp." Säger hon kort och nickar, sedan vänder hon sig och går mot hissen.
