En halvtimme senare, Josefs lägenhet
Alex och Josef ligger tillsammans under hans täcke. Ingen av dom tänkte väl att det skulle sluta så, men ingen av dom ångrar sig. Alex kan knappt sluta le. Josef kramar om henne nära intill sig. Hon känner sig verkligen så omtyckt. Det känns som att han bryr sig på riktigt liksom. Han ser henne inte bara som vilken tjej som helst. Det känner hon. Bara att hans fråga bekräftade det för henne. Vill du? Det fick henne verkligen att känna sig värd någonting. Men allt känns ändå ofattbart. Att hon ligger naken under Josefs täcke och att han håller om henne. Hon hade inte trott sig själv för några månader sedan.
Josef vet inte vad han borde säga till henne.
"Känns det okej?" Frågar han försiktigt. Hon vrider upp huvudet mot honom och flinar smått.
"Ja. Och du?" Frågar hon tillbaka. Han ler.
"O ja." Svarar han snabbt. Hon skrattar till.
"Vad håller vi på med?" Viskar hon efter en stund. Han suckar smått och sträcker lite på sig.
"Jag gillar verkligen dig, jag menade det när jag sa det." Svarar han.
"Jag gillar dig också, det är liksom det som är problemet." Svarar hon besvärat.
"Är det verkligen ett problem då?" Frågar han. Hon nickar och pussar honom mjukt på kinden.
"Ja, du vet att det är emot reglerna." Viskar hon.
"Tror du att det är någon som bryr sig om dom? Vi är inte direkt dom ändå på polishuset som legat med varandra. Kommer du inte ihåg den stora AWn där..." Börjar han och hon skrattar.
"Jo tack, jag minns. Herregud vad folk låg..." Mumlar hon och skakar smått på huvudet. Han skrattar instämmande.
Alex funderar på hur ärlig hon kan bara med honom. Hon litar ju såklart på honom men hon har gjort misstaget att öppna upp sig för fort förut. Där tänker hon inte hamna igen.
"Jag tror bara att jag är rädd." Börjar hon för att se hans reaktion. Hon har ju redan öppnat upp sig mycket för honom, han vet mer om henne än dom flesta. Förmodligen mer än alla andra.
"För vadå?" Frågar han svagt. Hon rycker på axlarna trotts att hon vet svaret.
"Att bli... sårad, utnyttjad, lämnad. Att tappa bort mig själv." Börjar hon förklara.
"Gud, jag börjar bli djup." Lägger hon till och skrattar bort det. Men han skakar på huvudet.
"Du behöver inte skämta bort det." Säger han och ler. Hon ser upp i hans ögon.
"Jo, jag behöver nog det." Viskar hon.
Josef tycker inte om att hon säger så, han vill att dom ska kunna prata med varandra.
"Jag har liksom valt att vara ensam. Jag vill inte låsa mig. Jag vill fokusera på jobbet." Förklarar hon svagt. Han nickar förstående.
"Det var det jag trodde iallafall." Lägger hon till.
"Du då?" Frågar hon och han rynkar ögonbrynen.
"Jag?" Säger han frågande.
"Varför har du ingen?" Förtydligar hon. Han suckar lite och börjar tänka ut ett bra svar.
"Jag har liksom alltid stressat mig in i mina relationer. Jag har väl väntat på att någon vill ha mig och när det väl har hänt så har jag gett upp allt annat. Det brukar inte vara så smart." Förklarar han och ler lite. Det känns konstigt att säga det högt. Han har liksom aldrig erkänt det för sig själv innan.
"Varför har du aldrig valt själv? Du behöver ju inte bara vänta." Frågar Alex och lägger en hand på hans bröst. Han ser ut att mjukna lite.
"Jag har aldrig haft chansen." Svarar han tillslut. Hon nickar smått.
"Om du får chansen då?" Viskar hon nära hans läppar. Han sätter en hand i hennes nacke, ler flörtigt och kysser henne.
"Då hade jag gjort det här till en vana." Svarar han svagt när deras läppar glidit isär. Hon känner själv hur hon rodnar. Hon har aldrig blivit bekräftad på det här sättet innan. Men det är någonting som tar emot. Hon kan verkligen inte ge sig in i något. Hon är inte den typen av person.
Alex harklar sig och Josef hör att hon är påväg att säga något.
"Du känner inte mig." Börjar hon men han förstår inte vad hon menar. Det gör han väl?
"Jag är liksom inte så bra på sånt, du har ingen aning om hur jag blir. Du skulle tröttna på mig." Fortsätter hon men han skakar på huvudet.
"Jag är inte bra för dig." Viskar hon avslutande.
"Jo jag känner dig visst. Det finns väl ingenting som säger hur man ska vara?" Försöker han. Hon blir tyst.
Alex vet inte hur hon ska förklara sig för att han ska förstå. Hon skulle inte klara av att leva med någon annan på det sättet, även om man inte bor med varandra. Hon skulle inte klara av pressen av en relation. Han skulle tröttna på hennes kalla svar och osäkerheter. Perioderna där hon kanske mår dåligt och dom sömnlösa nätterna skulle bli jobbiga tillslut. Även om han kanske tror nu att han skulle klara det.
"Jag uppskattar det verkligen men jag vill inte chansa." Säger hon svagt. Hon vet att hon inte skulle klara av att han lämnar henne sen.
"Vi behöver väl inte bestämma nu? Jag vill bara att vi fortsätter ses ibland. Inga krav, jag lovar." Övertygar han henne och hon ser in i hans djupa isblå ögon. Dom är så trygga. Deras pannor nuddar nästan varandra och hon lägger en hand på hans kind.
"Okej." Säger hon svagt. Han ler och kysser henne mjukt. Allt känns fortfarande som en dröm.
