Dagen efter, lördag (10:10)
Alex och Josef ligger fortfarande kvar i sängen.
"Vad vill du göra idag?" Frågar Josef och pussar Alex mjukt i pannan. Så fort han får tillfälle gör han det.
"Vet inte. Du då?" Frågar hon tillbaka. Han ska precis svara när han kommer på sig själv. Fan.
"Fan, jag har lovat att hälsa på Tobban!" Utbrister han och lutar huvudet besviken mot henne. Hon skrattar lite.
"Så hemskt kan det väl inte vara? Han var ju trevlig." Svarar hon bara och fnissar lite. Han suckar.
"Ja eller hur? Är vi lika tycker du?" Frågar han ironiskt och hon skakar lite på huvudet med ett skratt.
"Nej men seriöst, det är väl bra att ni ses?" Frågar Alex och ser in i Josefs ögon.
"Ja såklart, men det är så mycket tjat." Klagar han. Sedan ser hon hur hans ögon blir lite större och han lyfter huvudet lite.
"Du kan väl följa med?" Frågar han, som om det var hans bästa idé någonsin.
"Jag? Det är väl ändå inte så bra?" Frågar hon och rynkar ögonbrynen.
"Har du glömt bort sist eller?" Lägger hon till.
"Det har han glömt! Kom igen nu!" Tjatar han.
"Hur ska du förklara att jag är med?" Frågar hon tveksamt. Han rycker på axlarna.
"Vi är väl vänner?" Försöker han och hon skrattar åt hans försök till lösningar.
"Du är lite gullig faktiskt." Säger hon och sätter en hand på hans bröst.
"Gullig?" Upprepar han frågande med ett flin.
"Få mig inte att ångra det nu!" Varnar hon och han nickar och lutar sig fram mot henne. Hon ser in i hans ögon och ger honom en kyss.
"Så du följer med?" Frågar han svagt med läpparna nära hennes, dom nuddar nästan varandra.
"Jaja, okej då." Svarar hon bara och himlar lite med ögonen. Han kysser henne igen.
En timme senare
"Är du redo?" Frågar Josef vid dörren och Alex kommer ut mot honom. Hon nickar och sätter på sig sina skor och sin jacka. Sedan öppnar dom dörren och kliver ut. När dom kommer ut ur porten möts dom direkt av snö.
"Vad fint!" Säger Alex snabbt och tar hans arm för att inte halka. Han nickar.
"Underbart!" Lägger han till ironiskt. Hon suckar och skakar på huvudet.
Bilresan tar ingen längre tid och dom sitter mest tysta under tiden. Det är så skönt att dom inte alltid har behovet att att "underhålla" varandra. Dom kan liksom bara vara avslappnade. Mer hinner inte Alex tänka innan Josef parkerat bilen.
"Då drar vi!" Säger han och dom kliver ut.
"Yes." Instämmer Alex och går mot honom, tar återigen hans arm. Hon ser hur han flinar lite, sedan går dom och presenterar sig innan dom får gå in.
Precis innan dom ska gå in dit Tobban är stannar Josef upp och ser på Alex.
"Lyssna inte på något han säger nu och du behöver inte svar på hans frågor. Okej?" Försäkrar han henne. Hon ler smått mot honom.
"Okej." Svarar hon och nickar.
"Nervös eller?" Lägger hon till och flinar. Han andas ut och skakar lite på huvudet, sedan går dom in.
"Brorsan!" Ropar Tobban med ett leende och slår ut med armarna.
"Och du har livvakt ser jag. Chefen var det va?" Fortsätter han och går fram mot Alex. Han sträcker fram sin hand och hon skakar den.
"Precis, Alexandra." Instämmer hon. Han ler.
"Men vafan, det är väl ändå lördag? Har det hänt nåt?" Frågar han förvirrat och tittar på Josef.
"Nej, så idag är vi vänner." Förklarar han och lägger han hand på hennes axel. Tobban ser misstänksamt på dom men nickar.
En halvtimme senare
Josef och Tobban har spelat lite pingis under tiden som Alex varit "domare." Egentligen har hon väl mest tittat på och hejat lite. Nu lägger Josef ner sitt rack och kollar på klockan.
"Vi ska väl röra på oss?" Säger han frågande och möter Alex blick, hon nickar och reser sig.
"Det var trevligt att träffas." Säger hon till Tobban och ler. Han nickar.
"Detsamma."
Josef ger Tobban en snabb klapp på axeln. Alex vänder sig och börjar gå. Tobban pekar på henne.
"Är det något eller? Inte dåligt!" Viskar han och fnissar. Josef skakar på huvudet och suckar.
"Vi ses!" Svarar han bara och går efter henne. Tobban skrattar efter dom.
När dom kommer ner till bilen igen är båda trötta.
"Det gick väl bra?" Frågar Alex och låtsas om att hon inte hörde det sista Tobban sa.
"Ja, han är ju som han är." Svarar Josef bara och ler mot henne. Sedan börjar han köra hem till sig igen. Dom sitter tysta, inne i sina egna världar.
"Om du behöver prata Josef så vet du väl att jag lyssnar?" Frågar Alex osäkert. Hon ser i ögonvrån hur han vrider ansiktet mot henne i några sekunder men hon undviker att möta hans blick. Då lägger han en hand på hennes lår.
"Tack." Säger han svagt. Hon ler lite och lägger sin hand på hans.
Några timmar senare, Josefs lägenhet (19:30)
Alex kliver precis ur duschen och Josef står i köket och lagar mat. Hon går in mot sovrummet och byter om, hon har samlat på sig en hel del kläder här nu. När blev det så egentligen? Hon tar på sig ett par mjukisbyxor och ett linne. Det känns fortfarande konstigt att gå i linne framför någon på grund av ärret. Men nu gör hon det, mest för att utmana sig själv. Hon går ut mot köket och till Josef.
"Varför slutar det alltid med att jag lagar maten när vi äter tillsammans?" Frågar han lite skämtsamt med betoning på 'jag'. Hon ställer sig bredvid honom och lägger en hand på hans överarm.
"För att du är så himla bra på det." Svarar hon och han skrattar och tittar upp mot henne. Hon ger honom en snabb kyss.
"Det går jag inte på, men tack." Säger han snabbt och kysser henne igen.
Josef sätter händerna på hennes midja och drar henne närmare sig. Han kysser henne flera gånger. Han vill inte behöva sluta.
"Jag gillar verkligen det här men om du ska få behålla dit jobb som matansvarig får du nog släppa mig en stund." Säger Alex och pussar honom i nacken. Han skrattar till.
"Då behöver jag nog tyvärr säga upp mig från det ansvaret." Viskar han och drar försiktigt in händerna innanför hennes linne.
"Isåfall kommer du snart behöva bli brand-ansvarig." Fnissar hon och nickar med huvudet mot plattan som ryker. Han suckar och släpper henne.
Alex skrattar lite åt Josef.
"Jag måste bara fråga, vad har du för ansvar egentligen?" Frågar han och börjar skära upp sallad.
"Det är ju jag som bestämmer." Svarar hon självsäkert.
"Räcker inte det?" Lägger hon till och han skrattar.
"Jo absolut."
