När jag blev ursäktad från köket styrde jag mina steg mot en liten hall som lede till två stycken dörrar av lika brunt träs som ytterdörren. Dessa dörrar gnekade inte som tur var och jag det var ett lättnad att komma in. Till vänster om mig stod min mors gamla chiffonjé i ljus flambjörk, jag hade ärvt den efter min mor som lämnade den hos oss när hon också lämnade vår familj. Den är vacker att se på och det ljusa träet fick det att se ut som om den stod i lågor, riktigt vackert mästerverk. Jag tror den byggdes i början på 1800-talet någon gång och har sen gått i generationer i vår släkt och nu stod den och prydde mitt rum. Mitt på golvet längst med en kortsidig stod min säng, en liten säng med halvmadrass, täcket låg kastat på golvet och kuddarna utspridda i sängen, som om en orkan gått fram. Orkanen är jag. Jag har aldrig kunnat ligga stil i sömnen och gjorde massa väsen för mig, av den anledningen jag är uppe och ränner på nätterna eftersom jag inte får den sömn jag behöver. Mitt emot sängen hade jag min golv spegel, oval i formen och i samma ljusa trä som chiffonjén. Jag ställde mig framför den och lät min blårutiga blus falla mot det redan stökiga golv. En droppe av blod föll efter och bandaget som hållit blodet på plats för att inte låta bevisen falla fram, ramlade ner mot mina ben och såret efter kulskottet uppenbarade sig.
Fortsättning följer...
YOU ARE READING
Ett mörker är inte för evigt!
FanfictionVid den tidiga morgonen öppnades en ytterdörr av gammalt trä långsamt upp för att inte låta den spela ett gnisslande ljud för att väcka upp resten av folket i huset. In genom dörren kom en skuggad och smal gestalt in med en brun cowboyhatt, klädd i...
