Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 11

Jag genade mellan alla gränder jag kunde hitta för att komma bort från männen som rörde sig också mycket snabbare än vad jag gjorde. Så fort jag rundade en annan gränd var dom precis bakom mig och hann se alla mina vägar jag tog för att undvika dom. Utmattad och sliten intill slutet stannar jag tvärt framför en tre meter hög trävägg som spärrade av min väg. Bakom mig kunde jag höra hur männen skrattade lågt åt mitt misslyckande att undvika dom. Jag ställde mig med ryggen mot väggen av trä och drog fram min lilla fickkniv, om den skulle hjälpa mig i en strid mot två män med påkar fick jag allt se, trots att de var tre storlekar av mig själv kändes det lönlöst, men vad för val hade jag? Jag måste hem helskinnad och inte som ett dödsbud till min far.
"Shady Mist förmodar jag?" Sa den ena mannen hest och slog med påken av trä mot sin hand vilket gav ifrån sig ett klonk. "Sheriffen har lovat oss en saftig belöning om vi fångar in dig!" Skulle jag skratta eller gråta? Jag visste inte säkert om jag var Shady Mist, men namnet var tilltalande och jag kunde inte sluta le bakom sjalen.
Långsamt höjde jag handen och vinkade in mannen som talade, det var dags att vara orädd och visa vad jag kunde, det lilla jag kunde från lektiden som liten fick duga för tillfälle.
Mannen attackerade skickligt med påken i högsta högg och siktade in sig mot mitt huvud och då visste jag att min far absolut skulle få ett dödsbesked på morgonen.

Min lilla kniv var inte så mycket till hjälp. Någonstans i min närhet hamnade den då jag försökte avvisa slaget och påken träffade mig rakt på axeln. Smärtan spred sig som en blixt genom kroppen när jag föll fram på knä och tog emot nästa slag som kom rakt över ryggen.
Den andra mannen attackerade han med och påken träffade mig i revbenen. Jag sa inte ett ljud och höll tillbaka från att tjuta eller yttra ett ord. I en gränd där det bara var jag och två män var det sista jag behövde var att avslöja vem jag verkligen var.
Jag tog emot ett nytt slag mot huvudet och jag kunde se hur stjärnorna cirkulerade runt ovanför mig och hur en vit dimma lade sig över mitt synfält. En värme spred sig genom kroppen, det kändes som om kroppen gav vika för männen och livet rann ur mig.
När jag trodde det äntligen var över såg jag en skugga av en tredje person som kom emot mig, ett klick från avtryckaren på en revolver fick männen att stanna upp med det sista dödande slaget.
"Ett slag till och det blir ert sista!" Jag kände inte igen rösten. Mörk med en giftig underton. Sheriffen? Nej hans röst var var mer country, denna lät mystiskt men fortfarande med en sarkastisk ton. Jag försökte titta upp men min kropp protesterade mot smärtan, utmattad låg jag kvar.
"Du?" Vem det än var kunde jag känna hur personen log hånfullt i mörkret när männen kände igen gestalten som avbrutit deras misshandel.
När den ena mannen gjorde ett utfall mot mannen avfyrade mannen ett varningsskott framför fötterna på mannen, sanden skvätte upp i mitt ansikte. Jag vaknade till, jämrade mig och började försöka sätta mig upp, fortfarande smärtade kroppen, speciellt på sidan av vid revbenen. Ännu en gång avfyrades ett skott och den här gången föll mannen närmast mig ner mot sanden, en suck hördes och sen inget mer, skottet från revolvern hade nåt sitt mål och den större mannen låg död framför mina ögon.
Fortsättning följer