Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 17

Gata efter gata genade vi igenom. Vart han sprang med mig visste jag inte eftersom jag inte varit i den här delen av staden. Utmattad av att springa och dessutom känna kniven skava och göra ont, slet jag mig fri från honom och föll fram på knä med handen på sidan av magen. Jag kände hur det klibbade från blodet som pulserade ut genom mina fingrar och ner över min tröja.
Det kändes precis som om luften försvann och jag fick svårt att andas. Mannen från mörkret satte sig ner framför mig och rättade upp mig.
"Det behöver sys!" Muttrade han och petade på kniven. Jag slog min blodiga hand för munnen och kände hur min middag var på väg upp. Jag kunde känna hur mannen vände och vred runt sig, kollade vart vi var, innan han sen lade min arm bakom hans nacke.
"Vi är nära någon som kan hjälpa dig. En bit till!" Uppmuntrande han mig och tonläget i rösten hade plötsligt ändrats från kaxig till altererad. Vi kämpade genom några gator där belysningen var dålig och sikten om vart vi gick var usel, det var när vi närmade oss en återvändsgränd som jag kände hur jag förlorade medvetandet och det som nyss var svart och otydligt, blev becksvart och en lång virvel av smärta.

Ett stark ljus sken över mitt ansikte när jag öppnade ögonen, en lampa från taket med sex stearinljus skapade märkligt skuggor i taket.
Jag tittade mig omkring i det rummet jag låg i, konstaterade att det jag låg på var ett köksbord och jag befann mig i något som skulle tolkas som ett kök, men den enda inredningen rummet hade var köksbordet jag låg på, en bänk med diskho och en bänkskiva.
Jag gnydde när något kändes stramt på magen, huden kändes som den inte riktigt passade ihop och följde inte helt riktigt efter när jag satte mig upp.
"Du borde ligga kvar!" In genom en dörr kom mannen in som räddade mig med en klar flaska med klart innehåll och räckte över den till mig.
"Jag måste hem!" Tjurade jag på och gjorde ett försök att ställa mig upp; misslyckades och han hann fånga upp mig och sätta mig tillbaka på min temporära säng. Han räckte fram flaskan till mig. Det luktade starkt av alkohol.
"Idag vore bra!" Han viftade irriterat med flaskan framför mig tills jag tog den från honom, tittade en lång stund på den.
"Men drick! Det bedövar smärtan från stygnen!" Suckade han och slog sig ner på bänkskivan.
Jag tittade automatiskt mot magen som stramat otäckt och kunde konstatera att jag hade sju stygn över magen där min kniv saktat skärt in i huden.
Fortsättning följer...