Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 25

Blodet trängde sig ut genom mina fingrar. Nathan stod beskyddande över mig och Rick, stod framför oss men på ett säkert avstånd, trots att alla bar vapen höll de sig klokt på avstånd.
"Varför gör du så här? Varför är du så besatt av mig?" Frågade jag Rick. Natten kändes tyst i skogen, inte ens månens blåa ljus kunde tränga sig igenom.
"Allt var väl planerad men trots det behövde din vän här lägga sig i!" Suckade Rick med revolvern fortfarande riktad mot Nathan, han vägrade backa undan.
"Vad menar du?" En oro växte i mig, vad menade han?
"Det är jag och grabbarna här som har sett till att ni håller på att förlora gården, hotat gårdarna runt er med omhändertagande av deras gårdar om de inte skrev på ett kontrakt att aldrig behöva kontakta er igen för betes hjälp. Den enda som stod emot vår hot är Forestfield här, men jag förfalskade ett kontrakt för den sakens skull!" Log han och ansåg att hans plan var klockren.
"Du bör då ha mer koll på vart du lägger dina saker på kontoret, kontraktet brände jag upp tillsammans med den förfalskade signaturen!" Nu skrattade Nathan, ännu en gång gick Ricks plan i kras.
"Kontraktet är oviktigt! Jag skulle komma ridandes in på er gård i sista stund, be om din hand, gifta mig med dig och sen rädda er gård. Era kor är ju värda en förmögenhet och sälja några skulle få er på fötter igen." Fortsatte han.
Nathan harklade sig.
"Om du kommer in och påstår dig att rädda gården efter svält, hur mycket tror du kossorna är värda då? De kommer bara bestå av skinn och ben!" Rick blinkade några gånger och stannade upp för att tänka, Nathan han lyckas trampa på en öm tå. Irriterad över Nathans talande avlossade Rick ett varningens skott framför fötterna på Nathan. Nathan ryggade inte.
"Du har inte hört det bästa än!" Han skrattade och gänget föll med in i skrattet. Skogen fylldes med deras skratt och det blev en kuslig situation.

Han fortsatte skratta, nästan så han kiknade av skratt.
"Jag anställde några män att jaga den här så kallade Shady Mist, påhittigt namn va? Det var jag som kom på idén till namnet. I alla fall så betalde jag dom för att följa efter dig och jag skulle komma till undsättning ännu en gång, men du rörde dig otroligt snabbt och jag tappade bort dig." En irriterad suck lämnade han lungor, frustrerad att hans plan hela tiden förstördes av något. "Och Nathan här, kom till undsättning och räddade dig, sköt männen och lämnade dig ensam till att fly."
"Jag visste inte ens att jag räddade Kathy den natten." Inflikade Nathan obrydd.
Rick kunde bry sig mindre.
"När jag lyckades hitta gränden var du borta och männen jag anställt hade just vaknat upp..."
"Vaknat upp?" Avbröt jag, jag var ganska säker på att Nathan dödade dom.
Rick Ignorerade mig.
"Männen sa att dom blev övermannad av en man från skuggorna. Irriterad över att dom inte klarade av en lätt uppgift, hittade jag kniven du fick av mig Kathy och skar av halsen på dom, de var värdelösa. Men då växte en ny plan upp och jag lämnade kniven där hos dom." Männen bredvid honom skrattade med honom över vad han gjort.
"Men, Nathan.. Du sköt männen den natten?" Min röst skakade, jag visste vad jag hade sett.
"Ja, men jag fick låna en bedövningspistol av Karl, en ovanlig sådan." Log han skevt, men slutade le när mannen närmast Rick hade långsamt flyttade sig åt höger, mot mitt håll.
Jag svalde. Hur kunde Rick vara så vårdslös och döda människor, än mindre komma på idiotiska planer för att utsätta min far och mig för konkurs.
"I alla fall, kniven skulle kopplas direkt till dig Kathy eftersom du fick den av mig och enda sättet att rädda dig från ett öde i galgen, skulle du tacka ja till ett giftermål för att rädda ditt liv!" Jag svalde, Rick verkade så säker på sin plan. Han hade planerat in den i minsta detalj för att få som han ville, varför?

"Och det som skedde nyss i gränden var en del av planen?" Undrande Nathan nyfiket, jag ville bara sjunka genom marken. Rick log.
"Nej, jag tror jag sket i planen och gick all in. Hon kom till mig och jag fick min chans, även om det kommer ge ärr i framtiden!" Jag kunde inte undgå att dölja ett leende, ett leende över att jag skadade honom så pass att det skulle ge honom ett ärr.
"Vad för intresse har du i henne Nathan? Hon är minderårig vet du!" Nathan sneglade ner på mig.
"Är du minderårig?" Frågade han förvånat.
"Jag är 17 år och nej, Jag är inte minderårig!" Muttrade jag tjurigt och ställde mig upp intill honom.
"Jag har då inget intresse av att skada henne eller hennes familj!" Log Nathan mot Rick. Rick ansikte ändrades i skuggan av träden och han riktade revolver mot Nathan, denna gången blev det på allvar. Med fingret på avtryckaren gjorde han sig redo för ett dödande skott.
Oförsiktigt ställde jag mig framför Nathan. Han har alltid varit där för mig, räddat mig och nu var det min tur att gottgöra det.
"Kathy, flytta på dig!" Jag skakade på huvudet. Inga fler förtjänade att dö på grund utav mig eller på grund av han som en gång skulle vara mina bästa vän. Rick riktade ivrigt revolvern mot oss, redo att offra mig bara för att få döda Nathan, mannen som också lagt sig i hans planer och förstört dom.
"Åh, åt helvete med detta!" Fräste Rick och avfyrade ett skott. Jag kände hur Nathans armar omfamnade mig och av känna från vinddraget, stod jag framför Nathan, såg in i hans smärtande ögon när hans kropp tog emot skottet istället för mig. Han log innan ögonen rullade bakåt och han sjönk ner på knä, medvetslös.
Fortsättning följer...