Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 21

Leendet från Nathan fortsatte hela vägen fram till Karl, där han slog armen om honom och klappade honom på bröstet.
"Snyggt jobbat gamle man, när är det min tur?" Karl tittade chockat på honom och sen på mig. Kroppen skakade av ilska, han ska framstå som min räddare, istället hängde han över axlarna på Karl och frågade när det var hans tur.
"Nathan?" Sa jag högt. Nathan vände sig om, med det där luriga och allt för sensuella leende, där just min knutna näve träffade honom rakt över näsbenet. Nathan for baklänges och föll ner på rygg, stönade och blev helt stilla.
"Om han var döende innan så tror jag han dog nu!" Suckade Karl med handen över ansiktet. Jag ignorerade honom när jag knådade min hand mot min handflata, vad var han gjord av? Cement?
"Kan jag överleva att bli skjuten och knivskuren kan fyllot klara av ett slag i ansiktet!" Fräste jag irriterat medan jag tittade ner på den sovande gestalten. "Och att du inte har mage att säga något!" Fortsätter jag på samma irriterande spår, Karl borde åka på exakt samma smäll.
"Nathan blir alltid så där när han är onykter, det är den starka spriten som gör hjärnan luddig, full av glädje, sorg och ilska. Nathan har tur att bli över social och söker broderlig kärlek och sen avsluta med en god sömn tillsammans med en kvinnas värme." Tanken äcklade mig, men jag nickade. Min kusin blir likadan och jag har sett det, tur har han aldrig försökt sig på mig.
"Vad ska du göra med honom?" Frågade jag honom, med viss skyldighet till att han sov mitt på golvet vid ytterdörren.
"Jag lägger en filt över honom, han vaknar om någon timma. Du borde bege dig hem så länge som månen skiner upp din väg!" Påpekade Karl och kastade en gammal och unken filt över Nathan. Och han hade rätt, det var dags att bege sig hem.

Vägen hem var säker och väl hemma stallade jag in Silverstar i hennes box där en välförtjänt måltid väntade. Klockan passerade precis efter ett på natten.
Huset såg tomt ut när fotogenlamporna var släckt, men jag visste att min far snarkade som om inget hänt, han visste inte ens att hans egna dotter smet ut om natten, utan trodde hon låg och sov gott i sin egen säng.
Just som jag höll på att stänga stalldörren, kände jag en hård stött i ryggen och min kropp åkte in i den tjocka trädörren och in i stallet igen. Någon ryckte upp mig på fötter och tryckte upp mig mot väggen bredvid stalldörren, andedräkten stank av alkohol och cigarr.
"Jag kommer gifta mig med dig, vare sig du gillar det eller inte!" Rösten var hotfull och jag kände igen den. Rick måste ha smygit efter mig sen jag lämnade byn. Han höll sin hand mot min mun och med armen tryckt mot min hals medan han hotfullt fortsatte viska hemska saker han skulle utsätta mig för.
Jag försökte slå mig fri men hans grepp var alldeles för starkt, jag fick inte en enda chans att slå mig loss från honom.
När han kysste mig på halsen försökte jag få ett övertag, automatiskt försökte jag knäa honom och med armarna, putta bort honom, till en viss del lyckades jag, men i och med att jag lyfte armarna för att få bort honom från mig, fick han tag på dom, svängde mig runt och tryckte mig mot väggen av hård cement igen, fortsatte där han avslutade. Jag ville sjunka genom marken av avsky. Ögonen svämmade över av tårar med smak av salt och avsky för vad som hände. Jag öppnade munnen för att skrika, men min mun doldes av Ricks hand. Det var nu som jag hoppades att det skulle ta slut!

När jag trodde det skulle bli värre, slutade han tvärt och släppte taget om mig. Långsamt gled jag ner på knä tätt intill betongväggen och gned mina handleder.
Rick satte sig ner bredvid mig, tittade på mig en lång stund innan han rufsade till mitt redan oborstade hår.
"Jag kommer tillbaka i morgon vid dagsljuset. Jag kommer fråga om din hand och jag förväntar mig ett Ja!" Han lämnade mig ensam i stallet och natten kändes för första gången på länge kuslig och farlig.
Det var också den här natten som jag hade min första mardröm på länge.
Jag red på en vacker korpsvart häst med lika svart lockig man och svans. Hästen for över en äng, en grå dassig äng som fått erfara eldens kraft. Nerbrunnen. Mitt på fältet, trots att den var mil lång, stod ett nedbrunnet träd. Ensam, svart och död. Elden var mördaren och växterna största fiende. Hästen stannade precis vid det döda trädet, stampade och grävde med hoven en bra stund innan jag förstod att han ville att jag skulle stiga av. Smidigt gled jag av den svarta ryggen, landade på askan av det som en gång var en äng, ställde mig framför den svarta friesern och tittade ner på vad han grävt upp.
Det stack upp en grön växt med två vackra löv, en början till ett nytt liv.
"En fiende kommer för alltid vara ett hinder i vägen för dig, men som alltid, kommer det finnas någon som övervinner din fiende och återkommer med ett nytt liv för dig!" Det tog mig en stund att inse att rösten kom från friesern. Jag svalde, det kändes som om den kände till mitt liv utanför drömmen.
Helt plötsligt brede friesern ut svarta enorma fladdermus vingar, flaxade hotfullt, stegrade och skriade så hela den gråa ängen ekade och med ett vingslag var hästen ovanför mig och jag kunde se hur alla fyra hovarna hade siktat in sig på mig.
Jag vaknade med ett ryck, kallsvettig och skakig. Utanför sken ett orange och rosa ljus från soluppgången och en tupp gal.
Vad hände egentligen och hur skulle jag tolka drömmen?
Fortsättning följer...