Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 23

Nervöst bet jag mig i läppen och skruvade osäkert på mig. Nathans ögon såg bedjande på mig, som en valp som tiggde efter den sista torkade köttbiten med extremt stora ögon. Jag suckade och nickade. Jag skulle hjälpa honom, i utbyte mot att han hjälpte mig att behålla gården tillsammans med min far.
Plötsligt omfamnade han mig, lyckligt över att jag skulle hjälpa honom.
Han doftade gott, jag kunde inte undgå att känna doften från hans svarta hår som låg mot mitt ansikte eller hur huden från hans hals var tätt intill mina ögon.
Utan att inte helt riktigt veta vad jag skulle göra, puttade jag motvilligt bort honom från mig, generad men harklade mig lite tafatt och sträckte mig efter Darkspirits tyglar. Stoet vaknade till och kände sig lycklig för stunden att tro att hon skulle få gå tillbaka till stallet för att sova, men tjurade på med att ha öronen bakåt och motsträvigt fortsatte tjura på hela vägen in till byn, där festligheterna fortsatte utan avbrott.
Vi stallade in våra hästar hos mannen i den mörka gränden och kom ut i byn men höll oss på kanten från folksamlingen och från att bli sedda tillsammans.
Nathans plan var klockren och kunde inte gå fel, jag behövde bara hålla Rick borta från kontoret en stund tills Nathan hittade papperna.
Men hur skulle jag göra för att hålla Rick borta från kontoret? Jag avvisade honom senaste igår och nu skulle jag prata med honom?
Jag svalde och kände hur stressad jag blev och paniken började övervinna igen.

"Har du förstått vad du ska göra?" Viskade Nathan till mig. Rick spatserade fram och tillbaka utanför Saloonen, oförmögen att ta sig en drink eller två på grund av arbetet och med tanke på hur han stampade fram och tillbaka, var han inte på humör.
"Uppehålla honom några minuter tills du hittat kontraktet." Viskade jag lågt tillbaka och undvek från att synas från folkmängden. Nathan klappade mig på axeln.
"Mycket riktigt!" Log han uppmuntrande.
"Du skulle inte kunna se om min fickkniv är där?" Frågade jag plötsligt. Jag saknade min kniv och ville ha tillbaka den, även om jag redan misstänkte att den inte fanns där.
"Jag ska bara leta efter papperna, kniven kommer jag inte kolla efter!" Rösten blev allvarlig igen, han var säker på sin plan och vi var enbart bara här för att leta reda på det falska kontraktet och inget inget annat. Jag nickade förstående och sa inget mer, tog istället ett djupt andetag, lämnade folksamlingen av fulla och lyckligt människor och styrde mina steg mot en mindre lycklig vice sheriff.
Någonstans smet Nathan bort och skulle göra ett inbrott på sheriffens kontor efter kontraktet medan jag uppehöll personen jag inte ville träffa, men trots det ställde jag mig på sidan av honom, sökte ögonkontakt med Rick tills han vände på huvudet mot personen som stod bredvid honom.
Först såg han förvånad ut, försökte förstå att det var jag och inte någon irriterad full människa.
"Kathy? Vad gör du här?" Undrande han förvånat, stannade upp i sitt trampade.
"Du verkar förvånad?" Log jag skevt, jag höll händerna bakom ryggen för att inte visa hur mycket jag skakade av det här plötsligt besöket och över min rädsla för honom.
"Klart är jag förvånad!" Sa han nervöst och kliade sig bakom nacken, tittade igen på mig och log. "Ville du något bestämt eftersom du söker upp mig vid denna tid på dygnet?" Jag skakade på huvudet samtidigt som jag svalde.
"Du såg ängslig och ensam ut så jag tänkte jag kunde göra dig sällskap!" Leendet blev bredare och han närmade sig mig, leendet kände jag allt för väl igen och trots paniken, stod jag kvar och låtsades som om inget hade hänt från natten innan.

"Så bara för att hålla mig sällskap?" Sa han lurigt och ställde sig tätt bakom mig. Jag kunde känna hans varma andedräkt bakom min nacke och jag kunde inte undgå att rysa. Håret reste sig i nacken av obehagligheten, det kändes som om min plan att hålla honom sällskap skulle gå åt helt fel håll och det var Rick själv som styrde in mig på det spåret.
Han är mycket starkare än han ser ut att vara och när jag fått känt hans styrka visste jag att jag inte kunde kuva honom. Kunde inte Nathan skynda sig?
Rick försökte lägga sin hand i min men jag höll den på avstånd från honom, tillräckligt på avstånd vart det dock inte. Rick fick tag på min hand och höll den i ett skruvstäd, jag kom ingenstans och han började se sig omkring, kolla om kusten var klar, och började dra med mig mot en annan gränd. Trots mina försök att streta emot var det lönlöst, jag släpades med till gränden där Rick tryckte upp mig mot en vägg, tittade länge i mina ögon, sökte efter något.
"Jag tror du kom av andra orsaker. Kanske för äventyr?" Log han och lutade sig ännu närmare. Jag kunde känna hur han luktade mig på halsen innan hans läppar pressades mot den tunna huden, lämnade blöta fläckar efter sig.
Äventyr var nog fel ordval, detta var inte ett äventyr, snarare tvärtom. Vad som skulle hända äcklade mig och trots att jag borde göra något förbannades jag istället över Nathan som satte mig i den här positionen.
"Jag kom inte för det här!" Viskade jag lågt med en darrig röst, jag ville bara att han skulle sluta.
"Jag tror dig inte!" Svarade han och hans fingrar knäppte upp första knappen på min blus, det var droppen.
Något tändes i mig, som en löpande eld över torrt gräs, fick jag lika mycket kraft från en fullvuxen häst att putta undan Rick från mig. Vad kraften kom ifrån visste jag inte, men var det det här som kallades för adrenalinkick? Om så fallet var jag glad att jag fick uppleva det, även fast det jag skulle vara med om var något jag absolut ville slippa.
Fortsättning följer...