Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 20

Jag var rädd att jag inte skulle hitta tillbaka till huset, men tack vare månens blåa ljus så var vägen upplyst och jag hittade huset med lätthet. Hade månen inte varit framme hade det nog varit svårare.
Jag hann bara ta dom första stegen upp för trappan till ytterdörren när jag tvekade. Varför var jag så uppslukad över att ta reda på vem den här läkaren var? Var det honom jag ville prata med och om vadå? Fråga ut honom vem han jobbade för? Vart bodde han innan?
Jag backade ner för stegen och stod kvar med osäkerheten i kroppen. Osäker på vad jag egentligen ville.
När det skramlade till bakom mig skyndade jag mig ner bakom ett par gamla trätunnor och gömde mig där från att synas. Läkaren kom gåendes, upp för trapporna och stod utanför sin egen ytterdörr och försökte låsa upp dörren. Han svor och nycklarna föll ner genom en springa från brädorna ovanför mig och hamnade framför mina fötter.
Varför ska allting sätta mig på prov så fort det är något? Irriterad stampade läkaren ner för trapporna han tappade och kisade med ögonen för att försöka se något i mörkret. Jag erkände för mig själv att nu var det slut på kurragömma leken. Med nycklarna i handen dök jag upp från skuggorna. Läkaren såg inte förvånad ut när jag kom ut i månljuset.
"Shady Mist, trevligt att se er här!" Log han och tog tacksamt emot nycklarna medan jag undgick från att gnissla tänderna, att han bara vågade kalla mg det.

Han bjöd in mig till huset och lovade att tittade på stygnen, han presenterade sig även som Karl.
"Det är för tidigt för att lossa på stygnen än!" Sa han när han tittat på stygnen en längre tid, obehaglig lång stund och jag började tro att jag trott fel.
"Jag har inte ont längre!" Muttrade jag lågt och kände hur Karl tryckte ett finger mot stygnen så jag hoppade till.
"Du är inte duktigt på att ljuga!" Log han medan han rättade upp sig och började skölja av händerna över diskhon.
"Klart det gör ont när du trycker fingret mot det, men psykiskt så känner jag inget!" Kontrade jag på irriterat, klart de gör ont om han petar.
Karl skrattade hjärtligt, lämnade rummet för att tio minuter senare komma tillbaka med två koppar med hett rykande kaffe. Kaffe som jag aldrig druckit förut eller ens känt doften av. Jag tog tacksamt emot koppen och kaffets härliga aromer slog rakt upp i näsan med en doft jag inte kunde beskriva. Jag lade läpparna mot koppen och vände den försiktigt och kände kaffets beska smak mot läpparna innan den hamnade i min mun, det var inte gott. Karl skrattade åt min reaktion.
"Det är inte alla som faller för kaffets mörka och beska ton!" Sa han medan jag ställde ifrån mig koppen bredvid mig, flaskan med stark sprit smakade mycket bättre just nu.
"Vill du kanske berätta vem du är och varför du är här?" Frågan kom som väntat men ändå kändes det som om jag blev slagen med ett järnrör rakt in i hjärtat.

Jag tog ett djupt andetag.
"Kathy!" Sa jag till slut och höll fram min hand mot honom som han tacksamt skakade. Han väntade sig ett efternamn men det behöll jag för mig själv.
"Kathy till att börja med!" Log jag till honom.
"Okej Kathy Till att börja med, varför är du egentligen här?" Frågade han och satte sig ner på bänken.
"Jag är här för att prata med dig. Jag har aldrig sett dig här i byn förut. Är ni nyinflyttad?" Karl skakade på huvudet.
"Nej, jag har alltid bott här men jag har bott i en helt annan by och pluggat." Berättade han oberört.
"Till läkare?"
"Nej, till obduktionstekniker!" Avslutade han. Jag svalde nervöst.
"Då har du tittat på de döda männen?" Harklade jag mig osäkert. Karl höjde ett ögonbryn.
"Hur vet du om de två döda männen?" Jag svalde igen och skruvade osäkert på mig, men jag log framför osäkerheten, för jag kanske hade en chans till ett alibi.
"Jag har en släkting som älskar skvaller!" Sa jag med en axelryckning. Karl skrattade lågt och ställde ifrån sig sin tomma kopp och sträckte sig efter min kaffekopp som fortfarande var rykande het.
"Det förklara saken, men inte varför männen var döda." Fortsatte han fundersamt och grubblade på det. Jag visste vem som dödat dom men vore det säkert att avslöja det nu?
"Karl?" En röst vrålade när en dörr slog upp utanför det gömda rummet vi befann oss i. Nathans röst vrålade så skarpt att både jag och Karl kom av samtalet.
"Vart har du gömt dig? Jag behöver vård!" Vi utbytte en blick med varandra och lämnade rummet och möttes av Nathan, onykter men helt till sinnes oskadad och med ett lurigt leende.
Fortsättning följer...