Ett mörker är inte för evigt!

Mörkret är inte för evigt - del 24

Just som jag trodde det var över, hördes ljudet av ett pistolskott och mannen närmast min flyktväg föll framlänges, drog en suck och blev helt stilla. Bakom honom, rök det från pipan på en revolver. Mina ögon tårades när jag såg Nathan stå där, orädd och riktade revolvern mot Rick och de andra.
Stappliga reste jag mig upp och skyndade mig fram till honom, in i hans famn och höll ett krampaktigt tag om honom. Vi kände knappt varandra, men han har alltid dykt upp vid rätt tillfälle och jag kunde lita på honom, även fast han sagt liknande saker till mig så var det inte av samma innebörd av det jag annars skulle ha fått upplevt.
"Leken slutar här. Jag tar med mig henne hem!" Hans röst brummade i bröstkorgen när han talade. Rösten var stark och dominant med helt utan rädsla.
"Du?" Nathan skrattade. Han hade hört det förut och det roade honom.
"Den senaste som sa så tog ett sista andetag samma kväll!" Fortsatte Nathan utan att tänka eller bry sig om att han avslöjade sig själv som mördaren.
"Jag borde ha förstått att det var du!" Fräste Rick, ingen gjorde en ansats till att attackera. Jag tittade på Rick som verkade inte kunna slita blicken från Nathan.
"Är du redo att springa?" Viskade Nathan lågt till mig, läpparna rörde sig knappt men jag nickade. Vi behövde komma härifrån, nu!
Nathan avfyrade flera skott efter varandra mot Rick och hand gäng, vände sig om och började springa iväg med mig, bort från gränden och mot Saloonen. Där utanför stod det två hästar och väntade, inte min eller Nathans, utan två till synes helt okända hästar.
Nathan hoppade upp i sadeln på den bruna hästen med bred bläs och höll fram sin hand mot mig. Bakom oss hörde jag hur Rick och hans skumma kompisar kommit ifatt. Jag lade min hand i Nathans, kastade mig upp på hästryggen bakom Nathan och han sparkade hälarna i sidan på hästen som från stillastående satte av i galopp ut från byn. Var vi säkra nu?


Jag höll ett krampaktigt tag runt midjan på Nathan när vi galopperade långt från byn. Månens ljus lyste upp vår väg hem och vid denna stund var vi inte så tacksamma för ljuset, Rick och hans skumma gäng skulle lätt se oss.
"Tack!" Sa jag lågt och grävde in mitt huvudet mot Nathans rygg. Han sa inget men jag kunde känna hur hans hand tog min hand och höll den.
Han saktade in på hästen till skritt, vände sig om och såg över mig, inget förföljde oss.
"Jag tror vi är säkra nu!" Pustade han ut innan han sen vände sig om mot mig.
"Och vad var det där om?" Fräste han plötsligt åt mig, jag förstod inte riktigt den plötsligt humörsvängningen men det gjorde mig arg.
"Vad menar du?" Fräste jag tillbaka.
"Varför gjorde du inge motstånd? Du bara stod där och lät det ske! Förvänta dig att jag inte alltid kommer dyka upp!" Jag kände hur bägaren rann över och jag började slå honom uppe på hästryggen, hårt. Arg, förtvivlad, rädd och skamsen slog jag honom, han som dragit mig in i detta.
"Vad slåss du för?" Nathan fick tag om mina handleder, höll fast dom medan jag skruvade på mig för att komma loss från hans grepp.
"Du visste att detta skulle ske och ändå utsatte du mig för det! Har du glömt det jag berättade hemma om vad som hände natten innan?" Jag tappade kontrollen och känslorna vällde fram, tårarna rann ner för mina kinder.
Nathan sa inget. Natten var tyst, det enda som hördes var våra andetag. Nathan släppte taget om mina handleder, vände sig om och plockade upp tyglarna.
"Jag rider hem med dig!" Sa han lågt utan känslor, men jag nickade och lutade mig mot hans rygg.
Vi hann inte långt när vi hörde ljudet av ett skott och hur en kula ven förbi våra huvuden, strax bakom oss hörde vi ljudet av galopperade hästar. Rick hade hunnit ifatt oss.


Jag skrek när jag kände hur ännu en kula ven förbi mitt huvud.
"Nathan, vi kan inte rida hem till mig! Min far är hemma!" Skrek jag över axeln på honom när en tredje kul ven förbi mig, denna gången precis vid halsen.
Nathan började vrida sig i sadeln, först tittade han bakåt, rakt fram, till vänster innan han slutligen tittade åt höger, drog i tyglarna på hästen som satte av i full galopp in mot den mörka skogen som låg bredvid vägen.
"Skogen?" Skrek jag högt, osäker på om det ens var en så bra idé.
"Lita på mig!" Svarar Nathan och slog i hälarna i sidan på hästen för att öka på ännu mer. Bakom oss dundrade hovarna efter oss, flera skott lossades efter varandra.
Jag tror de inte ens siktade utan bara sköt för att höra om någon föll av hästen eller skrek av smärta.
"Nathan, de kommer närmare!" Min röst svek mig och den blev ynklig. Jag kände hur jag skakade mot Nathans rygg. Jag har varit rädd förut men nu fruktade jag för våra liv. Efter många år tillsammans med gänget kände jag inte igen Rick längre, han skulle aldrig göra något sådant här och varför var han så desperat av att ha mig i sitt liv?
Ett nytt skott avfyrades igen och den här gången kände jag hur något träffade mig i armen.
Jag försökte låta bli att skrika, men smärtan överraskade mig och jag skrek, skrek av den plötsliga smärtan och kände hur jag började glida av hästryggen.
"Kathy håll i!" Skrek Nathan efter mig när jag försökte hålla mig fast med en arm, men lönlöst och jag föll av.
Min kropp tog stöten av marken, rullade runt några varv innan jag föll på sidan med min skjutna arm mot skogsmarken.
"Kathy!" Nathan hade kastat av sig hästen och skyndat sig fram till mig. Jag satte mig upp, något kladdigt klibbade mot min tröja. Jag höll handen över såret efter kulan och stönade när det brände mot huden.
Hopslagen slutade och nu stod alla tre männen framför oss. Revolvern var riktade mot Nathan, som ställt sig upp med sin egna revolver riktat mot männen, beskyddande stod han framför mig, ännu en gång kom till min räddning. Vad hade karma för planer för oss? Varför hände detta nu?
Fortsättning följer...