Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 10

Det här med att sno påsarna med pengar var löjligt lätt, de fulla människorna var mer intresserad av varandra än bry sig om de värdesaker som dom förlorade till en liten tjej, som dessvärre inte såg ut som en tjej. Jag smet emellan männen och kvinnorna, skar av deras bälte där pungen med pengar dinglade och rasslade och placerade i en större påse som jag själv bar på. Och hela tiden fick jag intala mig själv att inte ta med mig för mycket, det skulle märkas allt för tydligen när jag väl ger mig av.
Tvärt stannade jag vid en Saloon, där ett hemmagjort pappersark i gult satt på träväggen bredvid de gröna saloon dörrarna, på pappret var det skrivet för hand med svarta bläck och med stora bokstäver "WANTED".
Jag klev upp på Saloonens yttre golv och tittade närmare. Nedanför WANTED så var det ett ansikte, ett ansikte dolt bakom en sjal, rutig skjorta och en mörk cowboy hatt. Ögonen kände jag igen allt för väl och personens hela klädseln fick mig att darra. Ju längre ner jag läste hittade jag vem som var den eftersökte: Shady Mist!

Vilken som helst har rivit ner pappersarket och gjort sig av med bevisen, men jag stod som paralyserad framför Wanted pappret utan att riktigt veta vad jag skulle göra! När tumultet av slagsmål uppenbarade sig slet jag ögonen från pappersarket och mot Saloonen när saloon dörrarna flög upp och träffade mig i ansiktet. Smärtan sved över ansiktet och det dunkade otäckt från huvudet, men människorna omkring var mer intresserade av slagsmålet än bry sig om ficktjuven som åkte på en smäll från dörrarna.
Jag lade handen mot ansiktet där slaget träffats hårdare och fingrarna färgades röda när jag kände över mitt ögonbryn, hur ska jag förklara det för min far? Jag rev till slut ner pappersarket, rev det i bitar och kastade ut det på männen som fortfarande rullade runt på sanden och slogs. Snabbt rörde jag mig bort från slagsmålet och människorna för att slippa se om de kände igen mig från pappret; att jag är Shady Mist. Bara ett kvarter från gränsen där Darkspirit stod kände jag ett obehag av att någon förföljde mig. Mycket riktigt hade jag rätt, bakom mig kom två mörka gestalter emot mig, höga och breda med händerna fulla av vad jag kunde se, rejäla påkar som de slog mot deras händer. Den här gången vägrade jag stanna och slåss för mitt liv och började istället att springa förbi gränsen där Darkspirit stod med männen efter mig.
Fortsättning följer...