Ett mörker är inte för evigt!

Mörkret är inte för evigt - del 22

Jag fick lägga drömmen åt sidan. Som dagen innan ljög jag ännu en gång för min far om magont och illamående och stannade i sängen. Till en viss del var det sanning, jag hade en jobbig huvudvärk efter nattens bestyr, Nathan, Karl, Rick och min dröm. Allt blandades ihop till en tjock gröt och jag kände hur magen gång på gång vändes ut och in på mig, pannan hettades upp och kändes varm mot min fars hand och han lät mig ligga kvar.
Efter några timmarnas grubblande somnade jag om och sov långt ut på eftermiddagen, men inget hörde jag om att Rick dykt upp.
Min far serverade mig en lätt kryddad potatis och löksoppa som jag åt upp fort, ställde ifrån mig skålen och somnade om.
För tredje gången vaknade jag upp mitt i natten. Något störde min dröm med ett lågt och irriterande knackande på glas.
Jag öppnade upp ögonen och ett välkänt ansikte kikade in genom mitt sovrumsfönster och mötte mina ögon med ett leende; Nathan.
Jag reste mig upp från sängen, gick fram till fönstret men öppnade det inte, utan tittade på honom. Hur visste han att jag bodde här?
"Vi måste prata!" Sa han lågt från utsidan.
"Om du förväntar dig en ursäkt kan du glömma det, jag ångrar inte slaget." Sa jag bestämt, mitt slag mot hans ansikte var inget jag ångrade alls, han förtjänade det. Nathan skrattade.
"Nej, detta är annat! Jag behöver din hjälp!" Jag tittade på honom en lång stund, vände bort från fönstret och lyssnade. Huset var tyst och någonstans kunde jag höra men far snarka ljuvligt. Jag mötte Nathans blick och nickade, jag skulle hjälpa honom, även fast något febrigt brann oförklarligt i mig.

Natten var varm.
Vi stod i stallet där jag utrustade Darkspirit, som inte alls var nöjd med att ha blivit väckt för en nattlig ridtur.
"Du kanske kan berätta vad du vill ha hjälp med? Nu när det bara är vi här!" Sa jag medan jag rättade till sadeln på Darkspirits rygg.
Nathan förblev tyst, med ryggen lutad mot Silverstars box och benet mot boxdörren såg han ut att fundera en lång stund på vad han skulle säga.
"Jag behöver hjälp med att få tag på viktiga papper." Berättade han då jag värmde bettet mellan mina händer.
"Vad exakt för papper är det?"
"Kontakt. Sheriffens dotterson är ute efter Forestfield och har kommit över kontrakt med en falsk signering från min egna far, vi måste få tag på dom och bränna kontraktet!" Fortsatte han med en allvarlig ton på rösten.
Jag tränsade Darkspirit och började leda henne ut från stallet.
"Hur kommer jag in i bilden som?" Nathan log inte, utan den där allvarliga blicken förblev och den gjorde mig nervös. Sen gick det upp för mig. Det är onsdag natt och Rick jobbade alltid dom nätterna ensam.
"Nej... Nej nej nej!" Viskade jag lågt och försökte vända tillbaka till stallet men Nathan stoppade mig!
"Du måste!" Fräste han plötsligt irriterat.
"Jag måste inget, speciellt inte med Rick!" Fräste jag tillbaka och försökte smita förbi honom, vilket Darkspirit ansåg som en ypperlig idé, tillbaka till slummern och försökte även hon pressa sig förbi honom.
"Du verkar känna honom väl och du behöver bara uppehålla honom i några minuter!" Illamående kom tillbaka, liksom händelsen från natten innan.
"Jag kan inte!" Fortsatte jag viska och paniken kom ifatt mig.

Nathan suckade irriterat. Med händerna på sidan tittade han länge på mig.
"Han har ett stort intresse av dig. Vad för förhållande har ni till varandra?" Frågade han, fortfarande irriterad men behöll humöret lågt för att inte bryta ihop totalt.
Tyglarna till Darkspirit föll mot marken och mitt svarta sto stod kvar med huvudet sänkt mot marken, trött och frustade ut en suck.
"Rick och jag var bästa vänner när vi var yngre. Men med tiden när vi båda växte upp genom gick han en förändring där han helt plötsligt började umgås med fel människor, drack, rökte, var med i slagsmål och på samma gång försökte få med mig i hans banor men jag vägrade och började istället att ta avstånd från honom. Det var väl också då som han fick jobb som vice sheriff och utnyttjade den tjänsten till att försöka gifta sig med mig. Senaste igår natt besökte han mig, var hotfull, stank alkohol!" Minnet av den vidriga händelsen satt som tjära i hjärnan och jag fick inte bort minnet hur mycket jag än försökte att inte tänka på händelsen. Nathan stod tyst och lyssnade, sa inget, väntade bara på att jag skulle avsluta det jag påbörjat.
"Han skulle tillbaka idag för att be min far om min hand, men han dök aldrig upp och jag är lättad att slippa se honom, tills nu, då du ber mig att göra något jag helst vill slippa. Rick är ett odjur som endast söker själviska och sensuella tjänster som kan tillfredsställa hans behov och det är därför jag säger nej!" Jag hade inget mer att säga, men jag hoppades att det var något Nathan skulle förstå, men jag trodde fel.
"Det handlar om max tio till femton minuter. Även om Rick är ett svin och vad han gjort mot dig är oförlåtligt, behöver jag verkligen din hjälp. Jag gör vad som helst!" Bad han och irritationen ersattes av medmänsklighet för min situation med vice sheriffen Rick.
Jag blev illamående av bara tanken att gå med på det, men när "vad som helst" kom som ett erbjudande, visste jag exakt vad jag behövde av honom.
Fortsättning följer...