Min far gillade inte mitt sätt att klä mig. Kvinnor, enligt honom, ska jobba i köket, i ladugården och sen bära vackra långa klänningar och med håret uppsatt i eleganta knutar eller bara sätta upp håret i en slarvig hästsvans. Jag var nog den raka motsatsen till en kvinna egentligen skulle bete mig. Redan som liten nekade jag att ha klänning på mig och föll för byxorna där jag mycket lättare kunde röra mig utan att trassla mig in i klänningen och falla handlöst framåt.
Min far har uppfostrat mig väl, men efter att min mor lämnade oss ensamma försvann den kvinnliga intuition med henne, vilket slutade med att jag tog min fars beteende med mig, den manliga intuitionen.
"Jag gillar inte klänningar!" Viskar jag lågt när min far sätter en kanna med vatten på spisen, slänger in mer ved för att få upp värmen på spisen, men yttrar inte ett ord till mig.
"Vart har du varit i natt?" Frågade han och ställde fram två rena koppar från diskstället. Jag hade hoppats att han inte skulle fråga det!
Fortsättning följer...
KAMU SEDANG MEMBACA
Ett mörker är inte för evigt!
Fiksi PenggemarVid den tidiga morgonen öppnades en ytterdörr av gammalt trä långsamt upp för att inte låta den spela ett gnisslande ljud för att väcka upp resten av folket i huset. In genom dörren kom en skuggad och smal gestalt in med en brun cowboyhatt, klädd i...
