Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 18

"Vart är vi?" Frågade jag osäkert utan att ens våga pröva dricka av den klara spriten, vem vet vad han kan ha blandat den med?
"Vi är hos en vän till. Varför så nyfiken?" Undrade han och sträckte sig efter flaskan jag höll i min hand och drack en rejäl klunk från den. "Jag har inte spetsat den!" Mumlade han och gav tillbaka den till mig. Osäker ändå, doftade jag automatiskt, hoppades det skulle dofta något med frukt eller blommor, istället drog jag på näsan av den fruktansvärt starka doften av alkohol, det kändes som mina näshår brann bort av den vidriga stanken. Mannen skrattade.
"Vem är ni? Ni tycks alltid dyka upp vid rätt tillfälle!" Sa jag känslolös, stirrade på flaskans innehåll. Han höll tyst, lutade sig tillbaka mot väggen och drog ner hatten över ansiktet. "Tack för igår... Och idag!" Tackade jag honom. Från stearinljuset flammande skuggor kunde jag se honom titta fram bakom den svarta cowboyhatten; osäker på vad jag menade.
"Igår?" Undrande han osäkert, han lät väldigt förvånad när jag tackade honom, var jag otydlig?
"Ja, igår kväll när männen anföll..." Jag avbröt mig själv och stirrade sen på honom, liksom han stirrade storögt på mig. Jag var klädd som man igår kväll och inte som kvinna. Ivrig över att ha avslöjat mig själv utan att tänka mig för, satte jag flaskans huvud mot munnen, vände den upp och ner och svalde ner den starka spriten. Hostade och kippade efter luft så stygnen gned mig i huden på det mest obehagligaste sättet.
"Se där, detta börjar bli mer spännande jag trodde!" Log han kaxigt och skrattade för sig själv, medan jag kände mig förrådd, förrådd av mig själv.

Skamligt gömmer jag ansiktet i händerna medan mannen fortsätter skratta åt sin upptäckt.
"Så det är du som är Shady Mist!"
"Sluta kalla mig det!" Jag slog knytnäven i bordet av irritation över hans skratt fulla och kaxiga sätt att uppföra sig på, det var inte alls roligt och jag är inte Shady Mist, det är ett misstag.
Länge tittade vi på varandra, den ena av oss log brett medan andra- jag, gnisslade tänder. Bakom mig in genom en dold trädörr kom en smal man in. I famnen bar han en hög av papper, kolpennor och en rostig mugg med ett varmt innehåll.
"Jag ser att ni är vaken miss, då kanske du kan berätta vem ni är?" Jag skakade på huvudet. Vem jag var hade ingen annan att göra med.
"Shady Mist!" Viskade mannen bredvid mig.
"Sluta kalla mig det!" Morrade jag åt honom och höll från en knuten näve i luften riktad mot honom som ett hot att jag skulle slå in hans perfekta tänder in i hjärnan på honom. Han höll upp händerna och backade undan.
"Shady Mist..." Den smala mannen såg osäkert på mig. "Du är inte ett dugg lik personen på Wanted skylten." Han lutade sig nära mig. Så pass nära att hans näsa kunde ha snuddat mig vid kinden, kisade med ögonen och försökte se efter likheter med Wanted skylten. "Jag tror du är i blåsväder Nathan, Shady Mist är en man!" Nathan? Jag tittade på mannen i svart som hade suckat upprört och ännu en gång lutat sig tillbaka mot väggen med hatten nerdragen över ansiktet. Nu var det min tur att le.
Fortsättning följer...