Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 14

Jag och min far blev inte klara med dagens sysslorna först på eftermiddagen. Solen skymtade vi precis ovanför marken när vi gick in i huset och förberedde dagens middag eller som jag förberedde medan min far skruvade upp volymen på radion och satte sig vid köksbordet med dagens tidning i handen, som han resan läst tre gånger idag.
Inget nämndes om de döda männen eller något om Shady Mist.
"Kathy, du vet inget om männen eller Shady Mist?" Jag slutade röra om i grytan när min far öppnade munnen med den frågan. Jag svalde men fortsatte att röra om.
"Nej, hur kan du ens fråga det?" Sa jag upprört med ryggen mot honom utan att så mycket vända mig om och se på honom.
"Du är mycket ute och ränner på nätterna så du av alla borde veta något!" Jag låtsades inte om honom.
"Jag rider bara runt vårt land och kollar staketen innan jag lägger mig!" Ljög jag, en osanning som inte allt stämde och något min far inte skulle godta.
"Om du kollar hagarna när du ridit på nätterna borde det vara dokumenterat." Muttrade han tjurigt och vek ihop tidningen. Jag fortsatte röra om och kollade in i den lilla brödugnen för att kolla så inte brödet brändes vid.
"Jag har glömt att dokumenterat helt enkelt!" Sa jag obryd och dukade fram på bordet åt oss och ställde ner grytan mitt på bordet. Sen lämnade jag köket för att gå till mitt rum och byta om. Kläderna äcklade mig efter dagens arbete och jag valde helt andra kläder den här gången. Grön rutig skjorta, svart sjal, svart cowboyhatt och slitna bruna skinnbyxor som tillhörde min far från hans unga ålder.
Vi åt under tystnad.
"Du tänker bege dig ut i natt igen?" Det avbröt tystnaden. Jag lade ifrån mig träskeden på bordet bredvid tallriken, torkade mig om munnen och reste mig upp.
"Tack för maten!" Sa jag tjurigt och skyndade mig ut genom ytterdörren, bakom mig lämnade jag min far ensam med två tallrikar att diska, men det var inte mitt problem just nu, jag hade värre problem inne i byn, som att återfå min fickkniv.

I vanliga fall hade min far rusar ut efter mig, skakat om mig och skällt på mig om hur jag uppfört mig, nu stod jag istället på gården med Silveratars tyglar i min hand, redo att bege mig av, men men far såg jag inte skymten utav.
Från varje fönster sken en fotogenlampa men inga rörelser såg jag efter honom. Jag suckade lågt och satte mig upp i sadeln på Silverstar och drev igång henne i trav direkt, utanför gården precis vid gärdsgårdsstaketet satte hon av i galopp mot byn, det var nu eller aldrig.
I byn var det en alldeles annan rörelse nu, folket var fortfarande fulla men många var vaksamma på vad som skedde omkring, kollade efter om något inte fall ut från det normala.
Jag borde ha valt en mer normal dress, som en klänning som vi kvinnor borde bära, istället körde jag på min egna still.
Fortsättning följer...