Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - del 12

Det enda jag hörde var min egna andning och hur mitt hjärta dunkade i öronen. Att jag skulle behöva vara med om att se en annan människa dödas var inte min tanke från början med detta hemliga uppdrag. Människor skulle inte dö bara för att jag gav mig in i stöldligan.
Mina ögon hade vant sig med mörkret och jag kunde lättare se vilka jag hade framför mig. Mannen som skjutit skottet bar en svart längre rock, svarta byxor, svarta läderstövlar till och med cowboy hatten var svart, mer utförligt; mannen bar allt i svart och smälte in tillsammans med mörkret.
"Antingen lämnar du gränden eller går samma öde till mötes som din vän där!" Mannen i svart knyckte lätt på huvudet mot den döda mannen bredvid mig, jag svalde.
Mannen velade mellan att lämna oss ifred eller ta sin chans ändå mot mannen i svart.
Jag kände hur han grep tag om min arm och höll mig tryck mot honom, påken låg hårt om halsen på mig och det blev svårt att andas.
"Jag går ingenstans utan honom här!" Honom? Mannen i svart hånskrattade och säkrade revolvern igen, siktade och sköt iväg ett skott. Jag blundade för skottet, väntade på smärtan som lyste med sin frånvaro.
Greppet från mannen lossade och bakom mig kände jag hur mannen suckade och segnade ner mot sanden. Död.
Jag föll fram på knä och stirrade på mannen i svart som riktade sig revolver mot mig.

Inget hände.
Allt stod still mellan oss. Revolvern var fortfarande riktad mot mig men mannen i svart tvekade.
"Jag borde lämna in dig till sheriffen och ta belöningen själv, men istället låter jag dig gå!" Han sänkte revolvern och lade tillbaka den i halstret.
Jag höll igen munnen, sa inte ett ord utan lyssnade på honom, rösten var inte girig och guldet från belöningen lockade honom inte det minsta.
"Du säger inte mycket du!" Muttrade han irriterat över min tysthet och lämnade mig ensam med de två döda männen. "Men om jag var du skulle jag se till att ta mig härifrån fort som möjligt. Skotten har nog hörts av sheriffen!" Fortsätta han muttra medan han försvann allt längre bort från mig tills mörkret slukade honom. Och han hade rätt. Jag måste bege mig av och det är fort, om sheriffen ser mig med männen är jag garanterat så gott som död.
Jag ställde mig upp och skyndade mig bort från gränden och tillbaka till Darkspirit.
Uthyres mannen hade somnat på en hög med torr hö och snarkade ljudligt när jag sparkade hällarna i sidan på Darkspirit som satte av i galopp från skritt och ut från festligheterna i byn och hemåt. Varje galoppsteg gjorde ont men jag tvekade inte att stanna och se mig om utan allt jag ville var att komma hem, hem till säkerheten, om nu hemmet var lika säkert som mörkret.
Fortsättning följer...