Ett mörker är inte för evigt!

Ett mörker är inte för evigt - 26

"Nathan?" Jag följde med Nathans medvetslösa kropp mot marken och höll hans huvud mot mina lår.
Rick började skrattade, vråla av lycka över att kulan träffat Nathan som förstört hans planer.
Rick satte tillbaka revolvern i halstret och gick upp bakom mig, tog tag över mina överarmar och försökte dra bort mig från Nathan.
"Nej! Släpp mig!" Började jag skrika och försökte slå mig fri från honom. "Nathan!" Skrek jag igen när jag försvann allt längre bort från honom. Ett nytt skott hördes och vi stannade upp. Bakom de två andra männen, rök det upp en grå strimma från en annan revolver och bland skuggorna dök byns sheriff upp tillsammans med hans män.
"Okej mina herrar! Nu räcker det!" Sa han med en country dialekt. Rick släppte taget om mig och jag skyndade mig fram till Nathan, kände över hans bröstkorg. Hans hjärta slog än och jag drog en lättad suck.
Sheriffens män anhöll Ricks gäng och ställde sig framför Rick.
"Tanken med vice sheriff är att du ska skydda vårt folk! Inte skada dom eller mörda folk. Jag har hört allt och även fast mitt hjärta gråter, Rick? Du är här med anhållen för mordet på männen för en vecka sen, misstänkt för våldtäkt och misshandel!" Rick tappade talförmågan när hans morbror började sätta handfängsel på honom och satte ner honom på knä.
Jag lyssnade inte så noga. Jag hade bara ögonen på Nathan som fortfarande var medvetslös.
"Rid hem efter vagnen och hämta en läkare." Sa sheriffen bakom mig.
"Nej, hämta Karl!" Avbröt jag honom.
"Ledsen miss, men denna gången bör han få en riktigt läkare att titta på honom, undertiden bör du få komma hem till er far." Sa sheriffens bestämt och avslutade samtalet med att passa på Rick och hans män.
Jag torkade bort tårarna som envist trängde ut genom mina ögon och rann ner för mina kinder, om vad det var för märkligt känsla jag kände tidigare idag, så visste jag nu vad det betydde.


Min far fick sig en chock när jag stod utanför ytterdörren med sheriffen vid min sida, men chocken gick övergick till fasa när han såg min blodiga tröja, tilltufsade hår och mitt smutsiga ansikte. En läkare var på väg ut till oss men först behövde sheriffen tala med min far om vad som hänt.
Läkaren kom till vårt hus väldigt fort och inne på mitt rum, hjälpte hon mig av med kläderna, bar in baljor med vatten och fyllde ett större kar åt mig och tvättade mig ren.
Jag orkade inte göra motstånd och lät henne ta hand om mig, det var länge sen jag hade en kvinnlig hjälpreda och jag lät henne. Inom mig arbetade kroppen mot en oro, men inte oron för min egen del, jag tänkte på Nathan och hoppades att han mådde bra. Tankarna snurrade så illa att jag blev illamående.
"Jag måste ta ut kulan och sen sy igen såret!" Sa läkaren när jag satt på sängen med ryggen mot sovrumsdörren. "Jag återkommer när jag hittade sprit. Vi måste desinfektera såret." Sa hon medan hon torkade av sig blodet på ett vitt läkarförkläde och lämnade mig ensam en stund.
Under den stunden hann jag ställa mig upp med pannan tryckt mot sovrumsfönstret. Fönstret hade en behaglig kyla som kände skön mot min varma panna, jag ställde ryggen mot glaset med armen i ett liggande läge över magen och tittade mot sovrumsdörren, hörde hur det knarrade utanför och såg hur handtaget vreds ner, läkaren kom in i rummet med nya bandage och sönderrivna lakan. I hennes ena hand höll hon en flaska med sprit.
Jag satte mig på sängkanten medan hon förberedde hennes verktyg och fick mig att hålla i flaskan med sprit i min friska arm. Medvetet förde jag flaskans huvud mot munnen, tömde den upp och ner och drack flera rejäla klunkar och trots att spriten brände i munnen och halsen, dövade den min smärta.
Läkaren tittade en aningen förvånat på mig när jag gav tillbaka flaskan.
"Säg inget till mig far!" Sa jag hest och hostade till av styrkan från spriten. Läktare log ett skevt men lovande leende innan hon själv tömde flaskan upp och ner över såret på armen, vilket fick mig att fräsa ut en svordom jag aldrig trodde jag skulle säga. Jag hoppades istället att Nathan slapp vara med om denna smärta. 
Fortsättning följer...