Mörkrets tjänare

Prolog

Allisons POV

Min krittvita päls är smutsig och blodig. Strider utkämpas överallt runt omkring mig. Döda flockmedlemar från båda flockarna ligger utsprida på marken. Ljuden är fruktansvärda, skrik, gnyende och det fassansfula knäckande ljudet när någons nacke knäcks. Vad gör jag här? Jag borde hjälpa min flock. Rör på dig, kom igen hjälp dem. Jag vrider på huvudet och försöker hitta någon att hjälpa.

Jag ser en brun liten varg som ligger under en större grå varg. Jag börjar trava i rask takt mot de två brottande skeppnadena. Jag känner den klibbiga, blodiga marken under mina tassar och grimmaserar äcklat. Jag tar ett språng när jag bara är en meter från den bruna vargen. Jag tar satts och trycket ifrån. Minna tassar lyfter från marken.

Jag landar på den grå vargens rygg. Jag borrar in klorna i hans sträva päls. Han försöker ruska av mig men jag klamrar mig fast.

När jag ser den lilla bruna vargens "ansikte" som är förtvivlat käner jag att Akila försöker ta över. Jag välkommnar henne och släpper kontrollen. Nu är jag bara en åskådare och ser på medan Akila tar ett starkt grep med fram tassarna runt vargens nacke. Hon vrider snabbt om huvudet. Jag hoppar av den stora vargen.

Han faller ner på den bruna vargen som gnyr till. Jag tar åter kontrollen och Akila accpterar det. Jag går fram till den bruna vargen. Jag försöker puta av den grå vargen. Men lyckas inte. Jag fnyser frustrerat.

Varför måste han vara så tung? Jag skulle verkligen behöva lite alphastyrka nu. Jag är förvisso starkarre än de flesta vargar eftersom jag är en eta. Men det hjälper inte här. Suck!

Jag tar istället tag med mina kraftfula käkar runt den bruna vargens tassar. Jag tar i och drar. Först händer inget, men sedan rör hon sig bara en liten bit. Jag drar hårdare och belönas med att hon åker en decimeter till. Jag tar enu ett kjraft tag och drar med all min kraft. Musklerna protesterar men jag slutar inte. Till sist så låsnar hon och vi tummlar runt. Jag hör hennes röst i huvdet när hon tackar mig i länken

'Tack Eta'.

Jag svarar genast med länken

'Ingen orsak. Allt för flocken, inte sant?'. Hon drar lite på läpparna och ett fånigt litet leende syns. Det är dock väldigt svårt i varg form och man ser ganska korkad ut. Jag ger henne ett liknande leende.

Jag kommer plötsligt ihåg var jag är och tittar mig omkring. Jag ser Midas stå på sina bakben och slås mot flera motståndare samtidigt. De ligger många vargar runt omkring honom, alla dessa själar som inte hade en cahns mot honom. Han står verkligen upp till namnet Midas. Här är han kung. Han är nog den bästa kämpen vi har. Jag är säker på att han kommer bli en lika bra alfa någon dag. Hans varg somn heter Alexander är svart. Svart som mörkret och det förstärcker bara hans klara gröna ögon. Precis likadana som mina. Han klarar sig ju bra. Så jag kollar vidare.

Vi kommer vinna de är i underläge och Midas och de andra jagar bort fler och fler. Jag bestämer att inte gå in i striderna igen. Akila suckar

'Kom igen Allison, bara lite till' hon kan verkligen låta bedjande.

'Nej Akila!'. Jag står bara stilla. Nästan alla från den andra flocken är döda nu. Snart klart. Snart kan jag ta en dush. Jag längtar!

Plötsligt tar allt en ny vändning. Ett tjugotal från BlackNight flocken kommer rusande ur skogen. I täten springer en man i människoform. Vänta nu... VA?! Han springer framför dem och det syns tydligt att han är ledaren. Han ropar ut order som alla på fältet hör.

"Ta tillfånga Epsilonen och Etan, döda resten!" Det är mig och Midas han talar om. Jag länkar till både pappa och Midas

'Vad ska vi göra?'. Pappa svarar snabbt

'Midas ta med din syster fly, vi hittar er senare' Midas protesterar genast, han vill ju slås för sin flock.

'Pappa jag vill ju...' Pappa avbryter.

'Allt hopp hänger på er, om vi inte klarar oss idag, du måste Midas!'

'Okej då' Midas motvilja hörs tydligt. Han travar i väg från slagfältet.

'Kommer du sis?' Han börjar springa. Pappa vrålar ut order i länken till alla att täcka oss. Jag sätter fart. Jag käner marken under mina tassar och hör när de båda flocakrna brackar ihop. Luxius flocken mot DarkNight flocken. Jag undrar vem som vinner. Jag hoppas alla mina vänner klarar sig.

'Ja men vänta!'skriker jag till Midas.

'Du behöver inte skrika'svarar han surt.

Han saktar in lite och jag springer upp jämsides med honom och puffar honom lätt i sidan. Det är som en gest för oss, det är som att säga förlåt. Han puffar tillbaks och det betyder att han förlåter mig. Alltid lika förlåtande och rättvis.

Han kommer bli en utmärkt alpha någon dag. Enligt pappa kan den dagen komma ganska snart. Jag vill inte tänka på det. Midas börjar sakta in när vi närmar oss skogen. Jag gör likadant och stannar. Jag tittar bort mot slagfältet. Jag ser både mamma och pappa strida, de lever i alla fall fortfarande. Jag ger mitt hem en sista blick. Jag kanske aldrig återvänder.

'Du får inte tänka så'Akila låter bestämd. Jag suckar och tittar på Midas. Han möter min blick. Vi travar dystert in i skogen gröna famn.

-*-*-*-*-*-

Bara ett litet smakprov hoppas ni gillade det.