Mörkrets tjänare

Kapitel :: Tre

                       

Nathans POV

Jag tassar i korridoren, jag vill inte väcka någon. Det snart gryning och jag känner för en springtur.

Pappa har satt upp den dumma regeln att jag och min bror alltid måste ha minst en vakt med oss när vi lämnar förlängningen. Han har varit jätteorolig enda sedan min mamma försvann. Men om jag går innan gryningen så är det en väldigt liten risk att jag stöter på vakter. Eftersom de bara finns två eller tre fram tills gryningen. 

Jag kommer ut ur huset. Jag har på mig en vitskjorta och ett par svarta jeans på mig. Jag brukar dumpa kläderna en bit in i skogen. 

Jag tittar mig omkring. Jag ser ingen så jag börjar jogga mot skogen. När jag väl är inne i skogen saktar jag in. Jag kommer behöva gå minst tvåhundra meter in i skogen. Sen kan jag skifta. 

Inga vakter kommer tycka det är konstigt om jag är en liten bit i skogen, så länge jag har vanliga kläder på mig. Om jag skulle gå runt i träningskläder eller i vargform skulle de bli ganska fundersamma och pappa skulle få veta.

Jag älskar den här skogen. Ljuden, lukterna allt. Jag har nästan gått hundrafemtio meter. Jag känner en vindpust mot mitt ansikte. Vänta! Vad är det för lukt som kommer. Det luktar fantastiskt. 'Mate!' ropar Colton glatt. Min varg känner tydligen av min mate. Jag blir nästan lika ivrig som Colton. Jag följer lukten. 

Jag kommer fram till en bäck. På andra sidan bäcken ligger en tjej. Hon har tydligen nyligen skiftat för hon har inga kläder.  Så fort jag ser henne vet jag att hon är min mate.

"Min" viskar jag tyst för mig själv.

'Vår'instämmer Colton.

Jag hoppar lätt över bäcken lätt. Jag förstår direkt att det är något som inte är som det ska. Jag rusar fram till henne och sjunker ner på knä. Jag vänder henne på rygg. Jag tittar in i hennes ögon de är glansiga med en grön klar färg. Det vackraste jag någonsin sett. Hon stänger ögonen. Hennes blonda hår inramar det perfekta ansiktet. Jag ruskar om henne lätt. Ingen reaktion.

Jag lägger handen på hennes panna. Hon är jättevarm. Hon  har hög feber. Jag måste ta henne med mig till flocken.

Jag ska just till att lyfta upp henne i min famn när jag kommer på att hon inte har några kläder. Jag knäpper upp skjortan och tar av den. Jag trär försiktigt den på henne och knäpper den. Den är alldeles för stor. 

Jag lyfter upp henne. Hon väger ingenting. Jag lutar försiktigt hennes huvud mot min arm. 

Jag börja jogga hemåt. Jag tittar bara på henne hela vägen hem. 

När jag rusar ut ur skogen kollar folk på mig konstigt, men jag struntar i dem.  Jag slutar inte springa föres jag är framme vid sjukstugan. Jag öppnar dörren med ena axeln och går in. Vår läkare Hailey tittar förvånat upp. 

"Jag hittade henne i skogen" svara jag på hennes frågande blick. 

"Ta in henne här" Hailey, öppnar den första dörren i korridoren. Jag går in och lägger försiktigt ner min mate på sjukhussängen.

"Du kan vänta utanför" Hailey nickar mot dörren, hon har redan börjat undersöka tjejen. Jag går ut genom dörren och drar försiktigt igen den efter mig. Jag går tillbaka till väntrummet. 

Det står ett flertal stolar längs med ena väggen. Det finns en liten disk i andra änden av rummet, det var där Hailey stod innan. Det är bara jag här. Jag vill inte sitta ner så jag börjar vanka av och an i det lilla rummet. Jag kastar en blick då och då på klockan som hänger över disken. En kvart går, en timme, två timmar.