Mörkrets tjänare

Kapitel :: Åtta

Nathans POV

Mitt hjärta bultar vilt i bröstet. Precis som jag trodde var det inga goda nyheter pappa hade att ge. Jag avskyr dem, jag avskyr honom. Hur kunde han?

Flashback:

Jag står och väntar utanför pappas kontor. Dörren glider lätt upp. Jag kliver in. Pappa står upp och kollar ut genom ett fönster.

"Kom här Nathan det är något jag vill vissa dig" Jag stänger dörren och går fram till honom. Han tittar fortfarande ut genom fönstret. så jag gör detsamma. Flockmedlemmar går runt, leker eller pratar. Allting ser fridfullt ut.

"Vad ser du, Nathan?"Pappas röst är lugn.

"Ähh, medlemmar?"

"Jag ser min familj, min flock. De jag ska skydda till vilket pris som helst. Precis som du ska, det är vår skyldighet."

Han lägger sin ena arm runt mina axlar.

"Du måste avisa henne." Hans röst är kall, helt känslolös.

Jag sliter mig ur hans grep och springer ut ur rummet. Jag skiftar.

'Aron, hämta Allison'

'Vad är det?'

'Vi sticker nu, hämta Allison, NU!'

'Vist'

Jag springer vidare.

'Jag hittar henne inte'

'VA?'

'Jag hittar inte Allison'

'Har du letat'

'Hennes rum är helt ner stökat, rivmärken på väggarna.'

Jag stannar tvärt.

'PAPPA!'

'Ja Nathan'

'Var är Allison?'

'De släpper din mor i utbyte för henne, det är för det bästa'

'Hur kunde du!'

'Är inte det ganska uppenbart, Nathan lille?'

Jag bryter länken. Jag ylar högt och argt.

'Aron, var skulle Luxius fly?'

'Förmodligen DeepForest eller RedMountins'

'Jag tar DeepFrorest, du får ta Redmountins.'

'Nath, vad händer?'

'De har tagit Allison'

'VA?, när? hur?'

'Bara gör som jag säger, snälla' Jag låter antagligen riktigt otrevlig, men jag bryr mig inte. Jag springer in i skogen mot DeepForest.

Flashbak slut

Jag har sprungit i cirka en timme. Jag tror aldrig jag har hållit den här hastigheten. Jag har tillryggalagt mer än en och en halv mil. Med den här farten borde jag nå DeepForest territorium på mindre än två timmar.

Den enda tanken som har härjat i mitt huvud är Hur kunde han och varför just jag? Adrenalinet pumpar i mina ådror och jag känner ingen trötthet. Just när mitt liv ser ut att bli ljusare tar det den mörka vägen.

-*-*-*-*-*-

Fick skriva om kapitlet ca 3 gånger då det bara raderades. Så kapitlet blir väldigt kort.