Mörkrets tjänare

Kapitel :: Nio

{Inte redigerat}

*ca 6 timmar innan förra kapitlet*

Midas POV

Bip, bip, bip, bip, bip maskinens piper taktfast. De fluorescerande lysrören surar svagt. Mamma ligger helt likblek i en sjukhussäng omgiven av maska maskiner. Sladdar och slangar sitter fast i hennes bleka hy. Hennes hår ligger utspritt på kuddarna som är stapplade bakom hennes rygg.

Jag sitter på en billig plaststol och håller en av hennes händer. Den är kall och svagt blåaktig. Innan jag fick se henne berättade en av läkarna om hennes tillstånd. Hon är insjunken i en koma. Hon fick svåra inre skador av striderna och det är ett mirakel att hon fortfarande är i livet. Än så länge är värdena stabila.

Det är bara en chans på 27% att hon vaknar upp. Men om hon lyckas komma ur den kritiska zonen kan det ändras. Allt är en kamp mot tiden. Den stora risken när man är i en koma är att organen kommer lägga av.

Hur kunde det här hända mig? Ena dagen var jag lycklig. Hade en frisk och glad familj. Nästa dag var de borta. Om det är en sak jag lärt mig är det att ens liv kan rasa samman på en dag, en minut, en sekund.

Men jag måste måste se bortom det, se ljuset. Men det driver mig till vansinne. Man jag måste vara positiv. 27% är mer än inget. Det är en chans. Den kanske inte är så stor, men det är en chans.

När jag kom in i rummet satt pappa på exakt samma stol som jag sitter på nu. Han såg ut som ett levande spöke. Han hade mörka påsar under ögonen. Han sa inget. Bara kramade om min axel lätt innan han lämnade rummet.

Jag vet inte hur mycket tid som har gått. Skrik och ljud kommer utifrån korridoren. Jag reser mig långsamt upp. Kastar en blick på mamma innan jag går ut genom dörren.

Jag får syn på en läkare och rusar fram till henne.

"Vad är det som händer?"

"Det kom just en varg förbi springande och efter honom massor av vakter"

Jag springer ut utomhus innan jag kastar mig framåt och skiftar i luften. Mina kläder går i sönder, men jag bryr mig inte. Jag sätter fart upp för gatan. Jag är snabb. Jag kommer snart i fatt vakterna och springer om dem.

På något sätt hopas jag på att vargen är Allison. Jag ser honom framför mig. Han är stor och svart pälsad. Jag blir genast besviken, det är inte Allison.

Jag är nästan i fatt honom. Han trillar i hop framför mig och jag snubblar över honom jag inte hinner bromsa. Jag reser mig snabbt upp lägger en tass på hans nacke för att visa att jag bestämmer. han öppnar inte ens ögonen. En vakt knackar på min axel. Han räcker fram en bunt kläder till mig. jag tar tacksamt dem i munnen och går för att byta om.

Jag återvänder några minuter senare fult påklädd. Jag kan inte se vargen. Jag går fram till en av vakterna.

"Var tog vargen vägen?"

Han vänder sig mot mig innan han svarar.

"I fängelsehålorna, Betan och Alphan kommer snart."

Jag ställer mig för att vänta på Chris och Jackson. Min väntan blir inte lång då de snabbt kommer.

"Den här vägen" Vi går mot ett hus som är en bit från alphahuset. Det är svart till skillnad till de andra husen. Dörren är gjord av någon solid metall. Jackson plockar fram en nyckel och låser upp dörren. Vi kliver in.

Chris skjuter igen dörren efter oss. Vi står i ett litet rum. I ena änden finns det en galler dörr. På andra sidan av dörren står två vakter. Den ena är lång och den andra ganska kort. Den korta kliver fram och låser upp gallret för oss. När vi passerat stänger han och låser igen.

Den långa följer med oss. Han vet tydligen vart vi ska även om ingen har yttrat ett ord till honom. Han måste ha en gåva. Jag visste inte att de fortfarande existerade.

Han leder oss genom en korridor, svänger vänster och stannar sedan.

"Här alpha." Hans röst är skrovlig.

Vi står framför en dörr. Vakten tar fram en nyckel och låser upp. Sen lämnar han oss. Jag kliver in genom dörren efter Chris. En pojken som knappt kan vara äldre än mig själv står framför mig. Hans svarta hår är rufsigt. Hans djupt blåa ögon är vilda och samtidigt iskalla.

Chris tar till orda.

"Vad heter du?"

"Nath" svarar pojken lugnt och kyligt.

"Hela namnet tack" frågar Jackson han betonar tacket väldigt ironiskt.

"Det får bara en speciell person veta" svarar pojken som påstår han heter Nath.

"Och vem är den lyckliga?" säger Jackson socker sött. Han verkar vara på oerhört dåligt humör.

"Luxius Epsilon, Midas" Jag stelnar till när han säger mitt namn.

"Vad vill du honom?" Chris röst är skarp.

"Det får bara han veta" Pojken lägger trotsigt armarna över bröstet.

"Och tror du verkligen att vi skulle låta dig se honom" Jackson låter dryg och överlägsen.

"Snälla, det rör hans syster." En glimt av svaghet glimtar igenom hans stöddiga yta.

Han kanske vet något om Ally.

"Jag är här" säger jag innan Chris eller Jackson hinner säga något. De kastar blickar på mig men jag ignorerar dem. Jag är bara fokuserad på pojken.

"Bra"

"Du får gärna berätta vem du är." Jag försöker ställa den enkla frågan för att inte vissa hur desperat jag är.

"Nathan Julian Hawthorne" Efternamnet låter bekant men jag kan inte kommer på vart i från.

"Känner jag dig?" Det är något som är bekant med den här pojken.

"Tror inte det, hur så?"

"Du verkar bekant"

"Jaja, vilken rank har du?"

Frågorna som jag ställer är bara basic. Sådana som man behöver veta om en person. Jag bryr mig egentligen inte, jag vill bara veta vad han har att säga om Allison.

"Epsilon"

"Vilken flock?"

"BlackNight" Jag tittar chockat på honom.

Jag hoppar på honom. Han tumlar bakåt.

"Så det var du som dödade mina flockmedlemmar." spottar jag fram. Jag har fått ett starkt grepp runt hans luftstrupe.

Chris och Jackson har tagit ett stadigt grepp och släpar mig av honom. Han kippar efter andan nerifrån golvet. Min kropp skakar och jag håller helt på att tappa kontrollen. Jag försöker samla mig. De andra håller fortfarande mig.

"Jag kan förklara" kraxar han.

"Du sa att du hade något att säga om Allison" Chris röst är lugn. Pojken ger honom en tacksam blick innan han vänder sig mot mig.

"För det första måste du veta att Allison är min mate" Jag morrar. "och min pappa gjorde något slags byte med henne." Jag morrar högre den här gången. "så jag och Aron stack ut för att leta reda på dig" han fortsätter som om han inte hört mig morra. "Aron är min bror om ni undrar"

"Jag ger inte ett skit i vad din bror heter!" Skriker jag åt honom.

"Jag trodde du skulle vara bättre Midas, du är inte alls som Allison beskrev dig"

Jag frustar men lugnar ner mig.

"Okej, jag ska vara civiliserad och höra dig ut." "ni kan släppa mig" lägger jag till. Chris och Jackson låter mig gå.

"Så var ska jag börja..."

-*-*-*-*-*-

Så ytterligare ett kapitel. Kommentera gärna, jag skulle vilja veta vad ni tycker än så länge och om det är något jag ska ändra.