Mörkrets tjänare

Kapitel :: Tjugotvå

Allisons POV

Ljuset är röd skimrande. Det ger ett kusligt ljus över skogen. Trädens skuggor är spetsiga och spretiga. Jag är rädd, du vet när man känner ett obehag som om någon tittade på en. Speciellt när det är mörkt. Allting verkar kunna skrämma en och vid vart enda ljud rycker man till och springer.

Det är just så jag känner just nu. Jag slänger blickar över axel hela tiden. Jag hör en uggla hoa på avstånd. Jag vrider och vänder på mig försöker lokalisera ljudet.

En gren knäcks och jag börjar springa. Jag  vet inte riktigt varför, men när man är på helspänn är det som om vilket ljud som helst kan skrämma en. Det känns som när jag sprang från slagfältet där hemma, det är samma känsla, samma rädsla, samma otäcka känsla av att någon förföljer mig. Men jag vet att inge gör det. Jag är liksom mitt ute i ingenstans. Låt mig berätta vad som finns här; träd, träd, träd, lite jord, träd, träd och en padda.
Men ändå så stannar jag inte.

Det känns som om mina lungor brinner. Det är konstigt att kall luft kan få en att känna sig som om man brinner. Jag menar borde man inte frysa?

Jag känner för att bara kalla till mig Nate, krama honom. Och lyssna på när han mumlar att det kommer bli bra, att jag är säker. Men jag lovade mig själv att jag inte skulle avbryta uppdraget. Jag måste göra det här.
Jag är i utkanten av Cristopher territorium, snart kommer jag lämna DeepForest;s mark och komma in på den allmännamarken.

Jag ska hämta ytterligare information i BlackNights arkiv. Jag kunde ha bett Aron, men vi bestämde oss för att det är bättre om någon bröt sig in. Aron flydde från sin pappa för några dagar sedan. Han började bettet sig konstigare en vanligt. Aron tror att han blivit förhäxad eller kanske hjärntvättad, jag tror snarare att han har börjat visa vem han verkligen är, men vem vet. I vilket fall kunde Aron inte stanna kvar efter han blivit hotad.

Nu har jag passerat gränsen. Jag svänger skarpt vänster och fortsätter mitt springande. De som vistas på den allmänna marken är främst skiftare som blivit utslängda ur sin flock eller valt att lämna den. När det förhandlas mellan olika flockar eller det är möte samlas vi här också.

Jag gillar att springa, har alltid gjort det. Ljudet av mina tassar som taktfast slår i marken. Det är inte som om jag klampar, (hur man nu ska kunna göra det när man springer) det är mer av lätta dunsar. Det skulle vara svårt för en människa att kunna utskilja ljudet, men för mina varg öron är det inget problem.

Det roliga är att jag har sprungit i flera timmar och jag är helt utmattad. Men jag vågar inte stanna. Inte för att jag direkt har bortom eller någonting, jag har ingen deadline. Det är mer det att det är natt. Det känns som om varje gren stirrar på mig, observerar varje rörelse jag gör och jag kan inte förmå mig att stanna. För då skulle ju grenen kunna skada mig, eller nått. Det är inte logiskt, men inga känslor är logiska. Eller är dem det, är allting logiskt? Jag vet inte, men min känsla säger till mig att inte stanna. Så därför stannar jag inte det heller.

*
Jag når  fram till BlackNights flockhus strax innan gryningen. Jag lägger mig och väntar ett tag och observerar vakternas mönster. Ser så att allting stämmer med de uppgifterna vi har. Jag måste agera snart för, det är snart ljust och folk kommer börja vakna och gå ut.

Allting verkar precis som det ska vara så jag skiftar och tar på mig ett par kläder som jag hade bundit fast vid mitt ena bakben. Efter det är det bara att snabbt springa fram till ett källarfönster som ligger på marknivå. Det är väldigt smalt och jag har svårt att ta mig in, men det går.

När jag är inne i flockhusets källare börjar jag leta runt bland hyllorna med rad efter rad med mappar. Jag letar rätt på den informationen jag vill ha. Hela tiden alert. Men inget händer, ingen märker att jag är här. Jag får tag på det jag vill ha, tar mapparna och klättrar ut genom fönstret igen. Springer till skogsbrynet och skiftar med mapparna i munnen. Jag påbörjar min långa springbrunnar hem igen.

Gabes POV

Jag sitter gömd bakom ett träd på min före detta flocks territorium. BlackNight, bara namnet är konstigt. Nätterna är alltid svarta, för annans skulle det vara dag. Jag studerar allt. Jag gillar att få sträcka på benen i mellan åt och tar chansen så fort jag får den.

Men mitt uppdrag här är viktigt, detta är för att samla fakta om säkerheten hos flocken, för om vi ska attackera så behöver vi en svag punkt. Men det är det ingen brist på i BlackNight det svåra kommer att välja vilken, tanken får mig att dra på läpparna lite grann i ett leende. Det här kommer bli jätteenkelt.

Det som fångar min blick är en blond tjej som kryper ut ur källarfönstret till flockhuset. Hon har en bunt mappar i sin ena hand. Hon springer försiktigt in till skogskanten och skiftar in till en vit varg. Vinden ligger på åt mitt håll och jag sniffar i luften försöker fånga hennes doft för att memorera den. Jag blir förvånad när hennes doft inte bara är hennes egen utan också min brors.
Så det här är din mate Nathaniel, well det kanske är lika bra att hon och jag tar ett litet snack...

_*_*_*_*_*_
Gott nytt år!
(I efterskott (säger man ens så?))
2K17