Mörkrets tjänare

Kapitel :: Tjugoett

De tio alphorna - Skiftarens släkte - okänd författare

De tio var de första. De första Skiftarna. De första varulvarna. De styrde över världen i fred och välfärd. Enligt myten sägs de ha var barn av Nephelim och vargarna. En underlig blandning av ängel människa och varg. Denna nya ras hade makten att härska att styra världen. Nephelim var änglarna och människornas barn men de var aldrig ämnade att gå på denna Jord. Aldrig ämnade att styra.

Men även i de tio började avund växa. Det var deras mänskliga sida som försvagade dem. Att vara en an de mäktigaste inte. De ville vara den mäktigaste. De tio Alphorna vändes emot varandra. Till en början var det inget krig. Det var tysta hot. Alla visste vilken kraft de andra hade och de ville inte utplåna hela befolkningen.

De tio ursprungs varulvarna hade mäktiga krafter. En kunde använda telepati för att flytta saker, en annan läsa tankar och en tredje kunde bli osynlig. De olika krafterna använde sig av känslor. Därför var det svårt att förlita sig på det då de kunde slita sig lösa och leva sitt eget liv.

Kriget bröt ut i norra Europa på 1800-talet. Folk flydde och staten dolde det och sa att det var hungersnöd. Inte ett par varg-skiftande människor. Krig och kaos var allt som existerade. När det lugnat sig och freden åter var sluten. Fanns bara fyra av de forna tio kvar. Mauritz, Lucasius och Elva. Ingen av dessa avkommor hade någon speciell förmåga förutom att kunna skifta till vargform och kunna prata i länken. Änglablodet var för utspätt.

Ingen vet vad som hände med dem. Kanske dog de stillsamt på ålderns höst. Eller blev mördade i en mörk gränd vid midnatt. Men de tio:s regerings tid var slut. För en lång tid blev de bortglömda av alla. Länderna återhämtade sig. Men varulvarna berättade vidare historien. Genom tiderna blev det till myt. Till sist var det bara en folksägen. Kanske det stämmer, kanske inte. Men om de någonsin funnits var de de mäktigaste som någonsin gått på denna Jord.

Calebs POV

Jag står otåligt och väntar i skogen på min mate. Min underbara mate. Om min familj bara skulle veta. Min pappa är beta och han skulle få frispel. Inte för att det är en han. Eller kanske lite. Men mer för att han är Alphans förlorade son. Även om pappa aldrig sagt det rakt ut så vet jag att han aldrig gillat Gabe. Han skulle mycket hellre sett Nathan som första episilon. Men inte då.

Jag skulle vilja flytta med Gabe ut till Coldfires bas, men han tillåter mig inte. Han säger att jag kommer vara till mer nytta här. Jag ska vara hans insider, hans spion. Det bär mig emot att förråda min alpha. Nej... Föresten Gabe är min alpha inte hans så kallade 'far'.

Jag hör hur någon springer en bit bort, det måste vara honom. Men ljudet rör sig bort från mig. Inte han med andra ord.
"Hej baby" viskar någon mjukt i mitt öra och ger mig en fjäder lätt puss i nacken. Jag hoppar till av förvåning. Innan jag vänder mig om och stirrar in i hans blåa ögon. Så djupt mörka att jag nästan dras in i dem. Det bruna håret är rufsigt, kläderna aningen smutsiga. Men för mig är han helt perfekt och han är bara min. My precious...

-*-*-*-*-*-
Yeah jag har skrivit två kapitel på 2 dagar! So proud, det tog inte 4 månader mellan kapitlens XD
Måste bara skriva ett stort, stort tack till alla som läser och som orkat vänta på att jag ska uppdatera. Ni betyder världen💕