Mörkrets tjänare

Kapitel :: Tretton

Detta kapitel tillägnas till min andra följare emlo07, tack för din fina kommentar.

Cristophers POV

Timmarna verkade bara vara oändligt långa. Att bara läsa i böcker var otroligt uttråkande. Jag ville inget annat än att springa ut i skogen. Att få springa i skogen och sträcka på bena. De här senaste tre dagarna har vi bara suttit och läst. Studerat gamla kartor och försökt tyda oklara gåtor. Allt för att försöka hitta den mystiska flocken och Allison.

De senaste dagarna har varit väldigt konstiga. För mina känslor har vuxit allt större för Midas, men jag vet inte om han känner samma sak. Jag vet inte vad det är som är fel på mig.
Om jag tänker efter så har jag kanske aldrig varit så intresserad av tjejer som andra. Men jag har alltid bortförklarat det med att jag ska vänta på min mate.

Liksom vad är meningen att gå och kära ner sig i någon som man vet att man inte kan behålla? Jag känner då inte för att få mitt hjärta krossat. Det enda jag behöver en Luna till Flocken och arvingar.

Men jag har börjat misstänka att Midas är min mate. Men hur skulle det kunna hända? Vi har varit vänner sedan urminnes tider och jag har då aldrig känt för honom som jag gör nu. Men jag borde väll ha förstått det vid det hör laget, eller? Alla säger ju att så fort de sett sin mat så har de vetat om deras band. Men kan jag vara annorlunda.

Jag misstänkte det bara till en början. Men gårdagens händelser fick mig att verkligen börja tänka på den möjligheten.

Flashback:

Jag och Midas sitter vid det runda bordet i biblioteket. De andra har gått iväg för en stund sedan. De bestämde sig för att börja organisera och träna våra soldater. Vi kommer behöva det om vi ska kunna rädda Allison.
Vi turas om att träna soldaterna och att sitta och försöka hitta information. Så det är min och Midas tur att sitta i biblioteket.

Jag ska bara säga att jag är tacksam för regnet öser ner där ute. Lagom kula att vara Nathan och Jackson just nu. Jag kan föreställa mig där de står ute på träningsfältet. Regnet piskar dem obarmhärtigt och de måste skrika ut orderna över vindens rytande.
Jag små ler för mig själv.

På bordet framför mig ligger stora travar av böcker och kartor. Jag tar bara än på måfå och börjar läsa. Jag inser snabbt att det inte är någon idé att läsa. För orden flyter bara ihop till en svart massa på sidorna. Jag stänger ögonen. Jag öppnar dem igen och försöker läsa. Texten flyttar bara omkring sig framför mina ögon och jag inser att det är hoplöst.
Jag smäller ihop.

"Jag orkar inte mer, kan vi inte sluta för idag?"
Midas lyfter sin blick till mig och nickar lätt med huvudet.
"Visst"

Vi reser oss upp och stolarna skrapar mot golvet när vi drar ut dem. Vi går mot utgången. Vi kommer fram till dörren som är öppen. Eftersom vi båda är alphor är vi vana att gå först. Så såklart vill båda gå igenom dörrkarmen samtidigt.
Våra händer snuddar lätt vi varandra och gnistor flyger mellan oss. En sensationell känsla fyller mig. En lätt rodnad smyger sig fram på mina kinder. Men ögonblicket är över.

Jag vet inte en om han märkte det. Men jag är säker på att det inte bara var min inbillning. Detta var på riktigt.

Jag är inte riktigt säker på vad jag ska tycka. Jag vet inte om det är en bra sak om han är min mate eller inte. Men jag bestämmer mig snabbt för att inte nämna saken. Jag vill inte att vår vänskap ska ändras. Jag kan leva med tron om att han är min mate. Så länge vi är sams och vänner.

Jag försöker intala mig att jag kan klara mig utan hans kärlek. Ja, jag kan klara det. Jag kan hålla mig nära honom och om jag har rätt i mina misstankar kommer han väl märka det också.

'Låt honom ta första steget'  min varg verkar hålla med mig i den här frågan.

'Är han vår mate?' Frågar jag.

'Hur skulle sig kunna veta det?' Svarar han barskt.

'Jamen, du är ju den som orsakar matebandet du ska ju känna av om en varg är vår mate eller inte.' Jag gillarvinte den här frustrationen.
Gabriell vägrar svara på min fråga. Det gör mig bara ännu argare. Jag vet inte om jag känner för att kasta porslins saker eller gråta.

Min dumma varg Gabriell har övergett mig.

Flashback slut

Att bara tänka på saken gör mig väldigt upprörd. Känslorna svallar runt inom mig och jag vet inte vad jag ska göra. Av någon anledning får jag en insikt.

Mate eller inte kommer jag alltid älska Midas.
Det gör mig lite lugnare, jag kommer alltid älska honom.

Jag återgår till läsandet. Boken är tråkig men jag måste väll offra mig. Jag gör det för Midas och för Allison. Hon är som den systern jag aldrig haft.

Medansvar jag läser snubblar jag över något som jag tycker verka intressant.

"Hey, Midas lyssna på det här." Han tittar upp från sin bok lika förväntansfull som han varit de senaste gångerna någon har trot sig hotta något. Men jag kan inte klandra honom. Jag skulle ha gjort samma ska i hans ställe.

"Vissa säger att Tenebrae flocken dog ut, men det är inte sant. De gick under jorden i de gammal katakomberna som har funnits sedan det första varulvs kriget. Djupt ruvande på sin hämnd. Till Coldfire flocken"

Midas tittar stumt på mig innan han börjar rota i en hög med böcker och kartor. Han drar fram en karta och en bok.

"Det låter bekant" är allt han säger.

Han slår upp boken.

"Precis som jag trodde" säger han snabbt. Jag går bort till honom för att se vad det är han har upptäckt.
Coldfire flocken delades upp till två nya flockar då de två alpha tvillingarna Jonathan och Timothy fick ärva flocken av sin far Calvin. De fick hälften var av marken. Jonathan blev alpha av den delen som döptes till Depforest och Timoty till den delen som kallades Luxius.

Jag slutar läsa där. Jag härstammar från Coldfire flocken och Midas också. Det är våra flockar som Tenebrae vill hämnas på. Det kan bara betyda en sak.....

Jag måste ner i katakomberna.

_*_*_*_*_*_*_
Äntligen klar med det tredje lilla kapitlet för idag. Hoppas ni gillade dem.