Mörkrets tjänare

Kapitel :: Tjugo

Okänd POV

Det kyliga kvällsluften får mig satt rysa. Jag skulle ha tagit en jacka. Jag huttrar och slår armarna runt mig själv. Ibland saknar jag dem. Min familj. Detta är en av de kvällarna då jag bara låg vaken tänkte på gamla minnen. Det är därför jag nu smyger runt i skogen runt BlackNight-flockens territorium. Jag hoppas på att se någon av mina bröder eller min pappa. Min mamma dog för 5 år sedan. Det var då jag stack.

Jag klarade inte av att se de sorgsna minerna. Det var till och med folk som gratulerade mig. Bara en människa som behövde dö innan jag skulle bli alpha. Det blev bara för mycket. Jag stack sårade alla som jag kände. Varje dag ville jag återvända, Mn jag kunde inte. Det var som om en kraft hindrade mig. Jag hoppades på att de skulle tro att jag dött. Eller att jag bara stuckit. Jag ville inte att de skulle leta.
Jag levde för mig själv i flera månader. Jag kommer så väl i håg hur han hittade mig.

~Flashback~

Det var oktober. Himmeln var oroväckande mörk, ett åskväder var påväg. Marken var täckt av bruna, röda och gula löv. Det prasslade när jag gick på dem vilket gjorde det svårt att jaga. Jag hade inte ätit på dagar. Jag var utsvulten . När jag försökt i flera timmar att hitta ett bytesdjur gav jag upp. Jag kurade ihop mig på marken. Min grå och svart spräckliga päls gav inte mycket skydd mot den nalkandes stormen.

Vinden vinner i natten. Regnet piskar min rygg. Jag ligger vettskrämd kvar även om jag borde söka skydd. Åskan mullrar nära och jag kryper ännu mer ihop. Jag ligger ihop kurras gråtandes och längtar efter att stormen ska sluta. Det är första gången jag gråter sen min mamma gick bort. Varför säger man ens "gått bort" egentligen menar man att personen är död. Försvunnen för alltid. Även om man ändrar ordet så är det samma. Hon kommer aldrig tillbaka. En våg av ilska drar igenom kroppen. Ilskan övergår i ledsamhet och en djup känsla av att vara övergiven, ensam. Men vems fel är det? Mitt, bara mitt.

När stormen mojnat efter några timmar är jag helt utmattad. Jag ligger och spannar matt. Plötsligt avtecknar sig en människo siluett en bit bort. Han närmar sig snabbt. Jag vrider på mig oförmögen att röra på mig. När han kommit närmare känner jag att han är varulv. Han är som mig, han kanske kan hjälpa mig. Skärp dig! Han tillhör förmodligen en fiende flock eller en av de utstötta. Troligen det sist nämnda.
"Kom nu lille varg, jag ska ge dig ett hem"
Hans röst är mjuk men bestämd. Han har en auktoritet jag aldrig stött på tidigare.

Nu när han är så nära kan jag känna doften av varulv, mäktig varulv. Men han kan väl inte?... Nej det är omöjligt de är alla utdöda. En av de tio? Alla har hört talas om dem. Små historier som berättats sen vi var små.
Han är den tionde, eller?

~
Jag ser Aron komma ut ur alphahuset. Efter honom kommer en blond tjej och efter henne Nathan. Så Nath har hittat sin mate, va roligt för dig lillebror.
_*_*_*_*_*_
Jag är tillbaka! Har haft en sån skriv torka får se om jag kanske kommer börja uppdatera lite igen. Jag har börjat på att skriva ett par kapitel på en ny story, men jag vet inte om jag ska publicera den eller inte. Vad tycker ni?