Mörkrets tjänare

Kapitel :: Nitton

Kapitlet tillägnas @unerel01

Nathans POV

Hennes hår glittrar i guld av eldens lågor. Allt är perfekt, hon är trygg och med mig. Jag lyssnar på de andra, hennes vänner. Försöker se var ifrån hon kommer hur hon har växt upp. Försöker se mer än vad hon har berättat. 

  "Berätta inte att du är från BlackNigth" Jag nickar svagt till svar. Det var antagligen en ganska bra ide, med tanke på att de är från Luxius.

"Amelia, Sam, Nathalie, Jace det här är min mate Nath, Nath det här är Amelia, Samantha, Nathalie och Jace"

"Hej" säger Nath ganska tyst.

"Hej" Samantha och Amelia lyckas säga det samtidigt och brister ut i skratt.

"Tja" säger Nathalie

"vi har redan träffats, du är jäkligt pricksäker med dina knivar" säger Jace 

"Sa du vilken flock kommer du ifrån?" frågar Samantha helt omedveten vilken jobbig position frågan sätter mig i. 

"Han är Alpha Jonathans son" säger Aria en av Allis vänner innan jag hinner svara.

"Jag har inte hört talas om någon Alpha Jonathan" säger Jace fundersamt

"Jamen kom igen han är ju alpha över BlackNight" säger Aria, varför måste hon förstöra allt?  Alla flyger upp på fötterna förutom jag, Alli, Chris och Midas, de från Luxius av rädsla och de från BlackNight för att försvara deras Epsilon. 

Några har till och med skiftat. Antar jag borde säga något.

"Du väljer inte din far" säger jag bara, ingen anledning att försvara honom i den här situationen. En av vargarna morrar svagt innan den springer i väg. Jag reser mig upp och borstar bort sanden. Alli ställer sig också upp. Jag tar hennes hand och så börjar vi gå bort från de andra. 

Varför är min pappa så ondskefull, kunde inte jag haft typ en jättesnäll pappa som alla avgudar, jag vet inte Jultomten kanske? Nej han är lite för gammal, jag menar han måste ju vara tusen år gammal, eller nått. 

Skogen är ganska mör men jag ser ganska bra ändå. Jag vet inte riktigt var vi går, jag bryr mig egentligen inte heller. Jag är med Allison, det är allt jag någonsin velat.  

Träden kastar skuggor över den mjuka mossan som är sval. Luften är ljummen, en liten påminnelse om att det var sommar för några veckor sedan. Men snart ligger det väl snö på marken.  Träden står så tätt att det nästan är omöjligt att se något. Bara månens ljus strilar ner genom grenarna. 

Allisons hår glittrar svagt i månskenet. Hennes ögon tindrar. Hon står vänd mot mig. Jag tar det lilla steget som finns i mellan oss. Jag ser henne djupt in i hennes ögon, hennes vackra gröna ögon. Jag lutar mig framåt och pressar mina läppar lätt mot hennes.

-*-*-*-*-*-

Kort kapitel, har hålt på med det i evigheter men inte lyckas få till det, jaja tänkte att jag måste publicera något.