Mörkrets tjänare

Kapitel :: Ett

Allisons POV

Jag känner mig fri när vi springer mellan träden. Doften av barr är något som alltid känns tröstande. Jag skulle kunna springa hur länge som helst så här. Jag vädrar och drar in lukten av barr. Det är 

något som inte stämmer, det luktar inte barr. Jag länkar Midas 

'Der är något som inte stämmer'. Han vänder sig om och vi står stilla. Jag tar ett djupt andetag. Det luktar som vargar! 

Ett svagt morrande tränger sig ut ur min strupe. De förföjer oss! Akila blir alldeles vild och det rödnar framför ögonen. Midas länkar mig 

'Jag hör dem, de är runt tre vargar'. 

'Du kan ta dem' morrar Akila. 

Jag tittar på Midas han förstår vad jag menar. Vi börjar trava mellan träden. Försiktigt så att vi inte hörs. Jag är noga med att inte röra något så att de inte kan spåra oss. Jag hör nu tunga tassar bakom oss. Vi rör oss för långsamt, i den här takten kommer vi aldrig undan.  

Jag märker att Midas också hört dem, för han börjar springa. 

Jag följer efter så snabbt jag kan. 

Jag är ganska snabb för att vara varg. Det hjälper ju också att jag är en Eta. Vi som är barn till Alphor eller Betor är lite snabbare, lite starkare och lite smidigare än vanliga skiftare. Vi tränas hårt redan från vår föddsel. Om de där skiftarna kommer ikapp oss ska jag personligen spö skiten ur dem! 

'Bra sagt'ylar Akila glatt. Jag förstår mig inte på henne. 'Jag sa inget Akila'. 'Jaja, bra tänkt i sådana fall' 

Jag suckar. Midas vänder på sig medans han springer och tittar på mig. Jag himlar med ögonen mot om honom och han skakar bara på huvudet och tittar framåt igen. Vi springer en stund till i samma tempo. Jag hör inte längre deras flåsande så jag saktar in. Jag tittar över min axel.  

Det kommer något flygande mot mig. En kniv. 

Jag flyttar mig, men inte tillräckligt sanbbt. Kniven borrar sig ner i min skuldra. 

'Midas'flämtar jag igenom smärtan. Han tittar på mig. 

'Jag avleder dem'. Med de orden börjar han springa bort från mig. Snälla lämna mig inte ensam. Men min vackra bror är borta.

Tripps POV

Jag travar fram till den vita vargen. Nosar lätt på henne. Hon ligger stilla med slutna ögon.

Direkt efter att jag kastat min sista kniv hoppade jag av Nohas rygg. Jag gillar mer att vara i varg form än i människoform. Ialla fall när jag jagar någon. 

Men Pax tvingade mig att vara i människoform. Jag träffar bäst enligt honom. Jag fnyser åt tanken. Alltid jag som måste vara i människoform när Paxton är med. Ibland hatar jag min bror, han kör alltid med mig. Men snart Pax, snart tillhör jag inte ditt delta längre, snart har jag ett eget. Till hösten är jag en färdig utbildad zeta. Då kan min bror inte längre styra mig. HA!

'Äh, låt henne vara, hon går ingen stans'länkar Paxton mig. 

'Jag ville bara vara säker'svarar jag. 

'JA, nu när du är säker på att hon inte kommer gå någonstans'han pausar och fortsätter sedan 

'kan du väll göra någon nytta?'. Han ställer det som en fråga, men jag vet att det är en befallning. 

Jag nickar för mig själv och travar tillbaks till stigen. Jag ser inte de andra. De stannade inte ens för att se om hon levde. De bara rusade vidare. Jag vädrar i luften. Jag kan känna deras dofter och börjar sedan springa efter dem. Deras doft spår är starkt och jag kommer snart i kapp dem.