Mörkrets tjänare

Kapitel :: Fem

Nathans POV

'Nathan vi måste prata' pappas röst ringer i huvudet. Det här är inte bra. Senast han sa de orden var när Gabe stuckit. 'Nathan vi måste prata, din bror har försvunnit'. Minnet sveper igenom mig.

Flashback:

Det var en kall höst dag. Frosten glittrade i de frusna träden. Jag och Gabe var ute och spelade landhockey. Vi hade varsin klubba och bollen var bara ett hop skrynklat papper. Aron satt uppflugen på en upp och ner vänd trälåda. Jag och Gabe var tio och Aron skulle fylla nio.

Jag och Gabe spelade intensivt. Hans ljusbruna hår klibbade sig fast i pannan på honom. Vi flåsade båda tungt, men vi fortsatte spela. Ingen ville missa bollen. Vi hoppade upp och gjorde krumsprång för att få tag på bollen. Aron skrattade glatt uppifrån sin låda när vi gjorde våra konstiga manövrar. Jag antar att det såg ganska roligt ut.

När jag fick tag på bollen en gång råkade jag snubbla och slå en kullerbytta. Jag var snabbt uppe på fötterna igen och fortsatte försöka vinna över min bror. Vi fortsatte spela en lång stund. Till slut gjorde Gabe ett mål. Han rufsade om mitt hår och sa

"Du börjar bli bättre" Han behandlade mig alltid mig som om jag var yngre än honom, vilket i och för sig stämmer. Men bara med några minuter.

Han var den som skulle bli alpha. Jag var nöjd med det livet jag hade. Jag har aldrig varit en makt hungrig person. Det var på Gabes axlar allt ansvar vilade. Men han såg mig fortfarande som en jämbördig. Vi delade ett band som var starkare än det vanliga familjebandet. Det var som om vi var ett. En själ. En varg.

Den dagen vi spelade landhockey med pappersbollen var den sista gången jag såg honom. Nästa dag när jag vaknade var han borta. Pappa sände ut massor av spanings trupper. Men jag visste att de inte skulle hitta honom. Det var något i bandet som gått i sönder när han lämnade mig.

Jag följde med varje gång spannarna var ute. Jag fortsatte söka honom när pappa och trupperna gett upp. Jag sprang i skogen flera månader i sträck. Hela tiden i varg form. Letandes efter honom. Jag sov inte, åt knappt. När jag väl gett upp efter ett år hade jag finkammat alla skogar inom femton mils radie. Det fanns inte ett spår. När jag återvände var jag ett nedgånget vrak. Det tog mig ett tag att vänja mig vid att äta i människoform. Jag spenderade större delen av min fritid i skogen. Jag ville inte se eller prata med någon.

Pappa hade varit helt känslokall sedan min mamma försvann. Han var en omtyckt alpha innan. Älskade alla och allt, alltid skojfrisk. Alltid vänlig och givmild. Men allt förändrades. När min mamma blev kidnappad stängde pappa ute oss. Vi tre bröder fick hålla ihop, fick stödja varandra. Vi höll ihop i vått och torrt. Om man föll fanns det alltid en av dem där att fånga en.

Mitt sorgsna hjärta blev lyckligt igen med mina bröder. Det blev helt igen. Det var nästan helt läkt när Gabe stack. Det var som om mitt hjärta var en glassten som han kastade i marken och trampade på det med klacken av sin sko och bara vände ryggen till och gick iväg. Splittrade det i tusentalsbitar. Det var bara en fråga som snurrade runt och runt i mitt huvud, Varför fick inte jag följa med?

Jag var helt förstörd. Det tog mig lång tid innan mitt hjärta läkt till en sådan grad att jag kunde umgås med folk. Jag ville under hela den tiden bara följa Gabes exempel och rymma. Det enda som höll mig kvar var Aron, jag kunde inte lämna honom ensam.

Jag funderade flera gånger på att ta med honom ut i vildmarken. Men det skulle vara för farligt. Jag ville inte vara den personen som drev honom ner i graven. Jag fick begrava sorgen djupt inom mig. Alltid ruvande, alltid slumrande.