Mörkrets tjänare

Kapitel :: Tio

Allisons POV

Mina ben släpar i marken när de två männen drar mig. Jag svävar mellan medvetslöshet och vakenhet. De putar oförsiktigt in mig i ett stenbelagt rum. De stänger dörren som är ett galler av rostigt järn.

Jag är alldeles luddig i huvudet. Hela världen snurrar. Jag lägger huvudet mot det kalla golvet. Allt snurrar. Bilder fladdrar förbi framför mina ögon. Fragment från min barndom.

Jag ligger med huvudet inborrat i Midas axel, stjärnorna skimrar ovanför våra huvuden.
"Lova mig att du alltid finns där för mig" säger jag.

"Jag kommer alltid vara där för dig enda tills du tröttnar på mig Ally"

Jag saknar honom så. Samtidigt blir jag arg han lovade mig. Ett nytt minne virvlar fram från bara några dagar sedan.

Det sista jag ser innan mörkret tar mig är det vackraste ansiktet jag någonsin sett.

Jag måste vara i himlen. Ja, så måste det vara. Det här är en ängel som tittar på mig. Hans hår är korpsvart, ögon är mörkt blåa och lyser nästa.

Mörkret omsluter mig.

Jag trodde verkligen att det var en ängel och så fel hade jag inte.

Fler minnen kommer fram och överväldigar mig. Bilderna blandar sig och blir suddiga. Jag kan inte längre urskilja vad som är riktigt och vad som är påhittat.

Mörkret kommer och försöker omsluta mig. Jag kämpar emot men världen blir mörkare och mörkare.

*ett tag senare*

Kalt vatten häls över mig. Jag vaknar genast upp.  Två män står framför mig. Tatueringar slingrar sig fram på deras armar. I övrigt är de helt klädda i svart läder.

Den ena grabbar tag i mina armar och drar mig upp. Jag gör vad min första instinkt är. Jag måttar en spark mot mannens skrev. Han fångar lätt upp benet och tvingar ner det igen.

"En liten tuffing va" Deras råa skratt ekar i rummet.

De tar och sätter fast mina händer i ett par handklovar som sitter fast i en metallstång. Mina armar blir fast låsta över mitt huvud. Jag har tillräckligt långt ner så att jag inte behöver stå på tå.

Den ena tar fram en piska som han virar runt sin hand. Ett elakt hånleende leker på hans läppar. Den andra tar fram två små dolkar. Båda är utsmyckade med varsin liten rubin i skaftet. Den med dolkarna tar en av dem och drar lätt över min kind.

Varmt blod rinner ner för min haka och droppar ner på stenarna.

Han med piskan tar ett steg framåt. Han spänner piska och klatschar till mig. Jag skriker rakt ut i smärta. Jag helar snabbt såret. Han slår mig igen. Jag tjuter.Tårar forsar ur mina ögon. Han fortsätter. Smärtan är oerhörd. Blod stänker och landar på golvet.

Jag kan inte längre hela lika bra. Mina krafter håller på att ta slut.  Precis innan jag hinner bli medvetslös slutar de. De står och tittar på mig. Verkar vara nöjda. 

Jag står i helt söndertrasade kläder mitt i rummet. Smärtan brinner i mig. Jag kan inte hålla koll på tiden.

Det kan ha gått timmar, dagar eller veckor. Jag vet inte. Man de kommer i alla fall tillbaks.

Först piskar de och sedan karvar de i min rygg med dolkarna.  Innan de går igen heller de salt i såren. Det svider och brinner i min hud. Jag kan inte läka med salt i mina djupa sår.

Jag glider fram och tillbaka i en dimma. Det är som om jag är en åskådare. Ser på medan de två männen skadar mig. Torterar mig. Jag kan se mig själv skrika.

Jag är antagligen död, det skulle vara den rimligaste förklaringen. Jag vill stanna i det här tillståndet. Helt fri smärta. Lika harmlös som ett dammkorn.

-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-

Ett kort kapitel, men jag hinner inte skriva mer nu. Tror det kommer komma ett lite längre kapitel i helgen =) Röstat och kommentera

Ha en fortsatt trevlig dag.