Mörkrets tjänare

Kapitle :: Fjorton

Detta kapitel tillägnas till @My02Swag, tack för dina fina kommentarer❤️

{Inte redigerat}

Midas POV

Tu lux en tenebris - Du är ljuset i mörkret

Natten var mörk. Sällskapet var klätt i mörka kläder som dolde deras ansikten. Man hörde knappt deras fotsteg när de smög fram över torget. Hela tiden tryckta mot husväggarna och i skydd av skuggorna. Sällskapet rörde sig snabbt och smidigt fram över de mörka gatorna. Längre och längre ifrån de centrala delarna.

En så länge hade de inte stött på någon men det var antagligen bara en tidsfråga.
Sällskapets ledare gjorde en skarp sväng och resten följde efter. I den smala gränden fanns det bara ett antal soptunnor och säckar skräp. Ledaren klättrade snabbt upp för högen och hög tag i stuprännan. Han hävde sig ljudlöst upp. De andra följde efter.

Jag var sist upp på taket. Jag kan verkligen förstå varför vi valde att ta oss upp på taken. Nu när vi inte är i den inre sektorn är det här det snabbaste sättet att ta sig fram på. Eftersom inga vakter är utplacerade på taken i det vanliga kvarteren.

Folk tittar sällan upp mot taken. Dessutom har man fantastisk utsikt över sitt mål för resan. Det går också mycket snabbare att färdas över taken. Så det är verkligen den idealiska platsen att färdas på när man vill förbli oupptäckt.

Vårt mål är katakomberna och den närmsta öppningen finns i andra sektorn. Jag har under hela resan hållit min blick fäst vid horisonten. Jag är överlycklig över att äntligen få sträcka på benen. Men mest är jag glad över att vi ska rädda Allison.

Jag vet, jag borde vara rädd. Deras flock är stark och vi är såpass få. Men skräcken vill bara inte infinna sig. Även om chansen att hitta Ally var en på tusen skulle jag utan att tänka ge saken mitt liv. Jag älskar henne mer än något annat. När jag ser henne känner jag att jag måste skydda henne.
Jag är och förblir alltid hennes storebror.

Vi färdas i ett högt tempo. Men snart måste vi sakta in. Husen är inte lika välvårdade och närliggande varandra. Vi måste vara försiktiga så att vi inte brakar igenom någons tak. Jag kan bara föreställa mig deras minner.

Jag vet inte vad det är med att springa över hustaken på natten, men det får mig att känna mig fri. På något sätt mäktig och oslagbar. Det är som en vision om att det kommer gå bra.

Vår lilla grupp består av mig själv, Nathan, Chris och hans beta, Luxius beta och hans son Jace som kommer bli min beta, Chris fjärde-kommando som är en zeta som heter Antony och fyra stycke krigare från Chris flock vars namn är Liam, Ryan, John och David och så klart Jacksons yngre bror Mathew.

Hela gruppen består av tolv personer. Alla duktiga krigare. Eller det är i alla fall vad Chris säger och jag får väll tro honom. Jag hade egentligen inte velat att Nathan skulle följa med. Jag vet han är min systers mate, men jag kan fortfarande inte lita på honom.

Oturligt nog såg jag honom strida. Han är bra, alltså riktigt bra inte helt okej utan fantastisk. Han naglade fast det femte-kommandot i marken i på bara några få sekunder. Det var inte direkt så att jag kunde neka en sådan krigare till gruppen.
Händelsen var väldigt chockande för mig.

Flashback:
Två dagar sedan

Jag smyger runt mellan buskarna nära träningsanläggningen. Jag vill verkligen veta vem den här killen är. Om han är äkta. För jag ogillar verkligen sådana som inte är äkta. Såna som bara gör upp en fasad och låsas vara någon de inte är.

Dessutom ska det bli roligt att se honom slåss. Det kommer vara några tränings fighter och jag hoppas på att han kommer delta. Jag vill se honom slåss till marken. Efter allt han gjort mot min syster, eller rätare sagt vad han inte har gjort.

Listan är lång till att börja med skyddade han inte henne, vilket en mate ska göra. När du hittar din soulmate ska bara hon eller han existera för dig. För det andra lämnade han henne ensam, vilket en riktig mate inte ska göra. För det tredje lät han kidnapparen bara promenera rakt ut ur territoriet och han var tusan ute som gränsvakt!

Så det kanske inte är så konstigt att jag ogillar honom. Ingen får skada min lillasyster, ingen. Så ni får förlåta mig om jag njuter över att se honom skadas. Eller jag vet inte om jag njuter egentligen, jag har alltid varit fredligt inställt. Liksom allt kan lösas med diplomati.

Det är som om jag först nu har öppnat ögonen och kan se. Se världen som den verkligen är. Grym och orättvis, utnyttjar de svaga och värnlösa.

Jag skulle allt kunna skratta bittert åt min ovisshet. Jag har varit en dåre som inte sett det. Jag börjar verkligen låta som ett ondskefullt geni. Bästa att sluta tänka i de banorna man vet ju aldrig vart det leder.

Jag har sett några av fighterna. Reglerna är lätta få ett grepp om dans andres nacke och dunka honom till marken.
Ahh, äntligen Nathans tur.

Han har på sig ett par svarta jeans, asså den killen verkar gilla svart. I övrigt har han inte på sig något. Man ser tydligt hans magrutor. Fötterna är leriga efter att ha gått runt på den leriga träningsplanen.

Det femte-kommandot hälsar stöddigt och de båda ställer sig i försvarsposition. Nathans motståndare verkar vara väldigt stark och har inte förlorat en enda match.

De går till attack och jag märker direkt att Nathan har övertaget. Han flyttar sig ur vägen innan slagen ens påbörjats. Ibland stannar han kvar och inväntar slagen, men kliver undan i sista stund. Det är en säregen stridstecknink jag inte sett förut.

Han retar sin motståndare och gör honom till åtlöje genom att inte attackera. Helt plötsligt gör han en hopspara som träffar rakt i magen på hans motståndare. Motståndaren viker sig dubbel mest i förvåning, men det har get Nathan en chans. Han inleder en slagföljd av knytnävar som alla träffar sitt mål.

Hans motståndare har trillat till marken och Nath tar ett stadigt tag om hans nacke. Matchen är avgjord. Den här killen är farlig och slug. En fenomenal krigare. Han sträcker sig ner och erbjuder sin motståndare en hand.
Jag känner ett leende i gillande ta form på mina läppar. Jag gillar nog honom enda. Eller har börjat gilla honom.

Flashback slut

Vi har kommit långt. Vi kan inte längre färdas på hustaken, men det gör inget vi är snart framme. Vi smyger mellan de mörka gränderna. Uppslukade av skuggorna och mörkret. Ryan som är framför mig stannar tvärt och jag kolliderar nästan med honom.

Jag ger honom en irriterande blick som han inte verkar märka. Jag tittar framför mig för att se vad det är vi har stannat framför. En gargoylstaty i sten. Gargoyler är en slags demon enligt legenden. Ett andeväsen med mycket makt.
I statyns bas står några ord inristade.
Decsendere quam ascendere ad lucem tenebris facilius
"Att stiga ner i mörkret är lättare än att klättra upp till ljuset"

Chris skär sig i handflatan med en kniv och droppar blodet i bägaren som gargoylen håller i sina klor.

" Affectum lucem duc exercitum" Chris uttalar bara en liten del av den långa gamla eden innan gargoylstatyn med ett rispande ljud åker åt sidan. Under den visar sig ett mörkt kvadratiskt håll.

Jag tar ett djupt andetag innan jag kliver ner.

_*_*_*_*_*_
Tack så mycket för 700 läsningar, OMG! ❤️❤️